Birgitta Bäckström Barnvisor Läromedel Blogg

  

 

Ett nytt kapitel i livet

2019-07-01

Oktober 1952, jag hade nyss fyllt elva år och gick i femte klassen i Vindelns folkskola. Då flyttade familjen drygt hundra mil söderut till det lilla samhället Kvänum utanför Skara i Västergötland. Pappa hade fått tjänst som distriktsveterinär efter fullgjorda fem år i Vindeln.

Min magister gav mig en bok som avsked,  "Norrskenets dotter" hette den och jag har den fortfarande kvar. Av mina vänner fick jag en liten isbjörn av porslin, stående på en spegel och en kaktus i kruka, som fick följa med till mitt nya hem. Den överlevde i många år och t.o.m. blommade några gånger. "Lika sällan som aloen blommar..." minns jag att min mormor sa. Det var tydligen inte så vanligt, men det visste inte jag.

 

Norrskenets dotter          

Min lilla katt fick jag till min stora sorg lämna kvar när vi flyttade. Klasskamraten Ulla fick Sessan och lovade att ta väl hand om henne. En tid senare fick jag veta att Sessan återvänt till sitt gamla hem, troligen fått i sig råttgift och dött. 

Femman

    Årskurs fem med magistern i centrum hösten 1952.  Snart ska jag lämna klassen för flytt söderut.                           

Att mitt i terminen komma ny till en byskola på landet var inte lätt. Till skolan var det c:a tre kilometer att cykla. Skolan saknade matbespisning och toaletter. Vi åt våra medhavda smörgåsar i kapprummet bland ytterkläderna och vi fick, när nöden krävde det, besöka utedassen på gården. Jag kan inte minnas att jag någon gång var där. Kniiiip var ännu inte ett känt uttryck, men praktiserades åtminstone av mig. 

Fröken var nog bra, men förstod hon hur det kändes att bli inslängd i en främmande grupp barn med sammanhållning sen flera år och en annorlunda dialekt? Jag tror inte det var vanligt att man frågade sina elever hur de mådde eller trivdes. Jag var mycket ensam, gick nog mycket för mig själv på skolgården och hade svårt att få kontakter. Vid ett tillfälle erbjöd jag flickorna att få bokmärken av mig. De samlades runt mig som flugor kring en sockerbit, jag delade glatt ut bokmärken till höger och vänster - men när märkena var slut var jag lika ensam igen. En enda flicka från klassen har jag minnen av och vi är faktiskt fortfarande vänner här på facebook och för övrigt. Men i skolsammanhang skildes våra vägar efter årskurs fem.

Upplevelsen med flytten och nya skolan, lämnade djupa spår i mig, som jag faktiskt haft nytta av som lärare många gånger. Varje gång en ny elev kom till min klass, var jag noga med att förbereda kamraterna på detta och vädja till dem att ta hand om och ägna sig åt den nya kamraten. Jag berättade självklart om min egen upplevelse. Likaså försökte jag att följa upp samvaron på skolgården och se att allt fungerade bra för den nya eleven.

I Kvänums folkskola gick jag inte länge. Redan hösten 1953 började jag i Skara Högre Allmänna Läroverk och ett nytt kapitel i mitt liv började.