Birgitta Bäckström Barnvisor Läromedel Blogg

  

 

Lärarexamen i Skara 1963 - så gick det till 

2019-08-07

 

Vi som hade tagit studenten, fick gå den tvååriga lärarutbildningen för blivande småskollärarinnor, som var alldeles nyinrättad 1961. Det rådde ganska stor osäkerhet om hur undervisningen skulle bedrivas, vi hade ju redan grundläggande kunskaper från gymnasiet och en ny läroplan för oss skulle prövas liksom andra läroböcker. Redan första veckan skickades vi ut för att möta verkligheten i seminariets övningsklasser och skolor i området runt Skara. Seminariet var strikt och korrekt, format av sin dåvarande rektor Blomstrand. Han var präst och hade själv många barn. Han syntes sällan, men hade noggrann koll på oss alla. Långbyxor var strängeligen förbjudet att ha när vi var ute i klasserna och undervisade, men gick an på idrottsdagar. Vi kunde ibland skymta honom bakom gardinerna i fönstret på andra våningen, när han blickade ut över skolgården och oss.

Jag kan läsa i min dagbok om lektioner i olika ämnen, om läxor, prov och olika upplevelser som berikade våra studier under de två åren. Vi var 24 elever i klassen, de flesta från kommuner utanför Skaraborg. Det ordnades studiebesök på Kinnekulle, textilskolan Tre Bäckar i Varnhem, vi studerade träd och växter och gjorde exkursioner per cykel, vi besökte specialskolor och konstmuséer i Göteborg kombinerat med teater och shopping, vi gjorde en västkustresa till Fiskebäckskil och havsfiskelaboratoriet där, med båttur och studier i tre dagar, vi pluggade fåglar och deras läten, mat och vitaminer, forntid, gymnastik med lek och rörelse för barn, musik, psykologi, metodik och pedagogik – kort sagt vi fick en ytligt allomfattande utbildning och vi svetsades samman till en fin grupp. 

                       

 

Under praktikveckorna förstärktes det vi behövde veta om undervisningsmetodik och det var handledarnas uppgift att hjälpa oss med detta. De handledare och lärare jag minns är:

Lilla blyga fröken i en byskola på landet, som bodde ensam på andra våningen i skolhuset. Hon började dagen med att elda i kaminen i klassrummet innan den lilla gruppen barn i blandade åldrar dök upp. Hon var snäll och osäker men hade nog inte mycket att lära oss.

Han den gråhårige, som var trött och sliten efter många år i skolan och tyckte det var skönt när han slapp ha lektionerna med de små förstaklassarna själv och fick lämna över till oss kandidater ibland. Han föredrog säkert de äldre barnen i övningsklasserna.

Han den kokette, som älskade att sträcka upp sig och imponera på lärarkandidaterna, kammade håret över den kala hjässan och flirtade med utvalda flickor. Jag råkade bli en av dem och jag fick många uppmuntrande ord och blev anonymt uppvaktad med blommor till examen – och senare en fråga – Du fick väl mina blommor? 

Hon den fruktade. Hon var var känd för att vara mycket sträng och fordrande. Jag fick två veckors praktik i hennes klass, förberedde mina lektioner mycket noga. Vi fick god kontakt och jag fick absolut ingen skrämselhicka, men en hel del beröm. ”Trivs ypperligt!” står det i min dagbok. Hon lärde mig att man kan vara sträng och bestämd på ett positivt sätt och använda sig av humor ibland, något jag tagit med mig i livet. Personkemin mellan oss stämde helt enkelt! 

Hon som var vår teckningslärare, ordnade frivilliga kvällskurser i keramik, som jag älskade, som var glad och frimodig och på våra fester kunde spela på såg till ackompanjemang på piano av en kollega. Hon hade också lite enkel träslöjd med oss. Men i förtroende och i tårar berättade hon en gång för mig om motsättningar i kollegiet. Jag förstod nog inte då att det handlade om en otillåten vänskap mellan henne och en annan kvinnlig lärare.

Hon som var vår klassföreståndare och även vår lärare i syslöjd. Slöjden var ett kapitel för sig. Hennes viktigaste uppgift i livet tycktes vara att kontrollera att vi använde fingerborg på slöjdlektionen. När man minst anade det dök hon upp bakom ens rygg och förmanade. Ve den skulta, som fuskade med fingerborgen! Margareta och jag satt ofta och broderade, stickade eller virkade på kvällarna i vår lilla lägenhet eller hemma hos kompisar. Jag sydde t.o.m. en liten ryamatta på min fritid, som jag fortfarande har kvar. Trots att jag fifflade bort fingerborgen på sylektionerna fick jag ett mycket gott slutbetyg i slöjd. Men vilken nytta har jag haft av det? Någon syslöjd har jag aldrig ägnat mig åt i mina klasser.

                    

                         

Hon som ledde vår musikaliska utveckling i både orgelspel och sång och som gillade Taube på dragspel.

Att kunna spela psalmer var nödvändigt. Vi skulle ju ha morgonsamlingar i våra klasser, med någon moraliserande berättelse och efterföljande psalm. Till skillnad från hur det är nu, var sång och musik betydelsefullt i utbildningen till lärare för de yngsta barnen i skolan. Det var ett ämne man inte kunde välja bort. Våra Visor, en sångbok av Härén-Hellsing var ny och aktuell. Vi sjöng nog igenom alla visorna med roliga texter och ramsor, som jag sedan under alla år som lärare  återkommit till och ofta använt. Jag minns med fasa hur en nitisk kollega kasserade flera klassuppsättningar av Våra Visor för att den var gammal och tog för mycket plats! Jag räddade några exemplar av boken, som jag sedan använde i min specialundervisning. Vi både sjöng och lästränade med Lennart Hellsings ramsor.

 

              

 

Vi övade psalmer och visor i de små orgelrummen i skolans källare och min vän Margareta och jag hade även hyrt en tramporgel som vi ställt i vår lilla lägenhet. Många av oss fasade för musiklektionerna, eftersom det var si och så med förkunskaperna. Den lite enklare trestämmiga koralboken användes, men koralerna var ändå en plåga för många. Fröken Claeson stod bakom min rygg och kollade fingersättningen när jag stapplande spelade ”Din klara sol…” Vid ett tillfälle fräste hon till mig att mina fingrar såg ut som ”tuppfötter”! Tänk om hon anat att jag hela livet skulle spela enbart efter gehör, utan fingersättning eller noter men ändå komponera fler än 100 barnvisor för mina skolbarn. Dessutom få visorna utgivna på två olika förlag och spridda via Youtube och Spotify.

 

Vi gick fortfarande i skolan på lördagar. Vissa helger åkte jag hem till Jönköping, dit mina föräldrar nyligen flyttat. Men resan med tåg gjorde stora hål i kassan. Dessutom krävdes det av oss skultor att vi skulle använda helgen till förberedelser inför kommande praktikvecka. I mina fotoalbum finns kort från fester, syjuntor och lugna hemmakvällar. Vi skultor hade inte mycket annat att använda vår fritid till i lilla Skara. Ett nöje kunde vara att gå till Kråks värdshus på dans, något som inte gillades särskilt av skolledningen, men på den tiden var både billigt och kul. 

             

                              

 

Varje höst och vår anordnades inspark resp. utspark. Då gällde det att hitta på något spex eller annan underhållning. Ofta klädde vi ut oss och sjöng nidvisor om lärarna eller arrangerade olika former av fåniga tävlingar, som de stackars lärarna kunde tvingas ställa upp på. Efter den sista utsparken våren 1963 var vi till slut färdiga småskollärarinnor och skulle nu ut i verkligheten och ta eget ansvar för våra liv. Kanske skulle vi också komma att möta en del problem och motgångar, men om det var vi lyckligt omedvetna. Nu ville vi träffa skolbarn och visa vad vi lärt oss på seminariet i Skara. En värdefull och givande utbildning var till ända. Så här i efterhand måsta jag konstatera att vi nog var mycket väl rustade att ta hand om små förstaklassare, säkert bättre än nutidens nya lärare. 

 

                             Ner med pennan i flaskan!! Kom igen!!    

 

               

 Fin middag med skolans lärare på favoritstället Kråks. När de äldre kvinnliga lärarna gått hem, blev det dans och därefter Nachspiel till kl 2. Jag har skrivit det i min dagbok, så det är alldeles sant.

               

UTSPRING och examen 22 maj 1963. Vår vänliga inackorderingstant bjöd på kaffe kl 11. Kl 12 var det musikuppvisning och kl 14 avslutning med tal och tack. Därefter rusade vi ut under höjda pekpinnar och med skolklockor från Gelbgjuteriet i Skara i våra händer. Nu började vuxenlivet på riktigt och det gällde att snabbt söka jobb inför höstterminen.

Min första tjänst blev en åk 3 i Huskvarna. Skolan finns kvar och heter Norrängsskolan. Terminen började med upprop 26 augusti. Jag skriver i min dagbok: KUL KUL KUL KUL KUL! Gulliga ungar!! Efter en vecka står det: Jag har jobbigt men jag stortrivs! (Två av mina första elever har jag kontakt med efter alla år och de finns med på foto i ett tidigare blogginlägg.)

Jag trivdes sedan med mitt yrke i 43 år, med undantag för en jobbig period, men det återkommer jag till senare i min blogg. 2006 gick jag i pension. Många av oss studiekamrater har hållit kontakt med varandra och ses då och då på jubiléer.

2013 GLADA OCH PIGGA FEMTIOÅRSJUBILARER PÅ TRAPPAN INNE I DET SEDAN LÄNGE NEDLAGDA SEMINARIET I SKARA 

               

        1963 FÄRDIGA SMÅSKOLLÄRARINNOR I SAMMA TRAPPA.