Birgitta Bäckström Barnvisor Läromedel Blogg

  

 

Hönan - det var jag!

Den lilla hönan i historien jag berättade om i "Kackel i hönsgården" tidigare, det var alltså jag.

Det var i mitten av 80-talet. Under en längre tid hade vi i min lilla skola med 50 elever och fyra lärare arbetat med ett musikprojekt. Vi hade involverat alla barn i skolan åk 1-3 och vi hade haft samarbete med en orkester bestående av sju yrkesmusiker. Vi fick en ringa summa pengar att använda för vårt projekt. Det skulle räcka till orkester, lite klädhyra och tryck av programblad. Någon extra ersättning för utökat arbete för oss lärare ingick inte. "Vi hade ju så trevligt..."

Inte ens den studiedag vi bad att få använda för vår planering beviljades. Hur många timmar jag för egen del lade ner kunde jag inte ens räkna ut. Kvällar, helger - leta fakta, söka sånger, musikstycken, dansförslag, planera roller, kläder, grupper, program, uppställning på scenen, inbjudningar, övningstider, klädhyra, dekor, info till föräldrar...Ja, dessutom den vanliga undervisningen, förstås. Men jag hade verkligen roligt! Jag kunde se framför mig hur bra det skulle bli! 

Från början var mina kolleger positiva och samarbetsvilliga, men så småningom blev det allt svårare att få med dem "på tåget". Vi hade delat upp arbetsuppgifterna och veckoplaneringen mellan oss fyra kolleger, men det slutade ofta med att jag fick ta över, då annat kommit emellan eller tiden inte funnits eller de glömt bort..."-Var det idag...?"  Följden blev att jag till slut var den som drev på det mesta i projektet och fick ansvaret för kontakter med musikerna, vaktmästaren, föräldrarna. Vi hade en tidsplan som skulle klaffa. Musikerna var bokade för våra program.

Arbetet fortgick under mer än en termin, med sånger, danser, fakta, bild, klädsel, presentationer och utställning. Det skulle leda fram till föreställningar för föräldrar och andra skolor under vårterminen. Vaktmästaren hjälpte oss att ordna praktiskt i den kombinerade mat- och gymnastiksalen.

 

ork.

 

Resultatet blev mycket bra, Musik i 300 år, om Bach, Bellman, Mozart, Beethoven, Schubert, Grieg och Taube. Sånger, musikstycken, menuettdans i hyrda krinoliner, trolldans till musik av Grieg, Rönnerdahl i nattskjorta och blomsterkrans i håret...Vi hade flera framträdanden för publik.  

Det blev tidningsintervjuer, lokalradio, lokalTV, kulturnämnden, föräldrar... mycken positiv uppmärksamhet. Barnen var  nöjda, glada och stolta. Kollegerna ville slippa bli intervjuade,"det gör du så bra, Birgitta" sa de.

Jag berättade alltid att det varit ett samarbete mellan oss alla. Men mitt namn nämndes ändå oftast i sammanhangen. När skolan fick en stor bukett rosor som tack för fint jobb, började jag dela upp buketten i fyra buntar, en till oss alla. Då fräste en kollega ironiskt: "Ta hela buketten du! Det är ju ändå du som har gjort allt jobb!" De andra två kollegerna invände inte. Jag förstod ingenting! Det kom så oväntat och aggressivt. 

Det blev en mycket spänd stämning i skolan efter detta utbrott. Jag blev otroligt ledsen och glädjen över vårt fina arbete och våra lyckade konserter förbyttes i besvikelse.

Efterarbetet visade att barnen var väldigt nöjda, att de hade lärt sig mycket både om musik, kompositörer och samarbete över åldrarna. De var ivriga att skriva tackbrev till musikerna vi samarbetat med och de kom med förslag på nya projekt. Jag fick uppmuntrande brev från nöjda föräldrar, brev som värmde och lyfte mig.

Men mina kolleger vände mig ryggen och frös ut mig under en lång tid. De talade med rektor, som i sin tur påpekade att jag tagit alltför mycket plats. Visst, jag insåg att det stämde, men jag var motorn och eldsjälen i det hela och ju mer som lades på mig desto mer laddad och ivrig blev jag. Vi måste ju slutföra vårt projekt! Det var oftast till mig barnen kom och frågade: "När ska vi öva igen? Vilka ska dansa? Får jag vara fjäril? troll?" etc. Klart att mina kolleger såg och hörde detta. De blev förstås avundsjuka - det skulle jag också ha blivit om mina elever gick till en annan lärare med förtroenden och frågor.

Nåväl, vi blev så småningom sams igen och arbetet i skolan gick vidare. (Många år senare kom en av kollegerna och bad mig om ursäkt för att hon inte varit engagerad i vårt arbete och för att hon burit sig illa åt mot mig.)

Jag lärde mig en läxa och under en period då jag var ledsen, satt jag hemma vid mitt piano och klinkade förstrött. Det blev små melodier...Det kom ord och texter som passade, jag skrev snabbt ner på ett enkelt sätt det jag ville komma ihåg. Inte med noter, för det har jag aldrig lärt mig, men med långa eller korta streck i olika höjd. Sen kunde jag minnas. Detta var i augusti 1987. Nu insåg jag plötsligt att det fanns ett nytt sätt för mig att få utlopp för min musikalika energi. Precis som hönan i min berättelse, återfann jag glädjen och kreativiteten. 

Det blev ändå många, många fler musikprojekt med barnen i skolan och i mina körer trots den här motgången. Jag hade dock lärt mig att antingen får man lyssna in medarbetarna lite bättre eller också får man från början  tala om hur man vill att det ska bli och tydligt klargöra vars och ens ansvar.

Det bästa för min egen del har varit att vara min egen beslutsfattare och leva efter mottot Ju fler kockar dess sämre soppa - åtminstone när det gäller planering.

 "Så gör jag - och det brukar bli sååå bra! (Pippi)

 

tre skepp

Kackel i hönsgården 

 

Lilla hönan som ville flyga av Birgitta Bäckström

                            

Det var en gång en liten hönsgård på landet.

I hönsgården fanns fyra hönor.

De gick där i sin hönsgård, dag efter dag, år efter år, i alla

väder.

De sprätte med fötterna, lade sina ägg, skrockade åt

varandra och var väl i stort sett nöjda med tillvaron.

De visste ju inte bättre.

                     

De pickade sina frön och en och annan gång

fick de en liten godbit som förgyllde tillvaron en smula.

Ibland hände det att tuppen i granngården kom på besök.

Då sträckte de på sig, sprätte lite extra glatt med klorna

och putsade sina fjädrar för att göra ett gott intryck.

                     

Men minsta hönan tyckte att livet blev lite trist och

enformigt.

Den ena dagen var den andra lik i en oändlig rad.

Hon tänkte: - Är detta allt jag ska få ut av mitt arma hönsliv?

Blir det aldrig mer än så här?

Är det här allt...?

                     

Hon såg en flock svanar komma flygande över

hönsgården.

De svävade så elegant och majestätiskt mot den dunkelblå

kvällshimlen.

Med kraftiga vingslag strävade de bort mot kyrkan i byn.

Hönan tittade förundrat på dem.

                     

-Vilken kraft! tänkte hon.

-Vilken lycka att få sväva fritt, att få se och uppleva nya

saker!

Med ens bestämde hon sig för att försöka förändra sitt

enformiga liv.

-Jag ska utveckla mig och få nya idéer i min trista tillvaro!

Jag ska lära mig att flyga som svanarna! tänkte hon.

 

Hon började genast träna.

Hon gjorde kraftiga avstamp från den smutsiga marken,

täckt av fröskal, småsten och lerpölar.

Hon flaxade med vingarna och försökte lyfta.

Hon gjorde springande ansats, men höjdes bara obetydligt

från marken och landade klumpigt igen.

Hon kämpade envist vidare,

övertygad om att hon så småningom skulle lyckas.

Hon SKULLE lära sig att flyga!

                     

De andra hönorna tittade förvånat på hennes förtvivlade

ansträngningar.

De tyckte att hon såg lite löjlig ut med sina klumpiga hopp,

flaxande vingar och sneda landningar.

De skrattade i smyg och sa:- Vi låter henne hållas.

Så länge hon inte stör oss eller tvingar oss att göra

likadant, så får hon gärna fortsätta.

Hon tröttnar nog snart.

                     

En dag hände plötsligt något i hönsgården.

Den lilla hönan hade kommit på en annorlunda teknik,

som gav henne luft under vingarna.

Genom att samordna avstamp och vingslag på ett speciellt

sätt, lyckades hon lyfta rakt upp i skyn.

När hon väl kommit upp i luften, gick resten av bara

farten.

HON KUNDE FLYGA!!

Det var en otrolig känsla, som fick hennes arma lilla

hönshjärta att slå volter i bröstet på henne.

Med några kraftiga vingslag fördes hon ännu högre upp,

högt över hönsgården och bort över byn.

                     

Hon gjorde en sväng ner mot sjön,

där svanarna vilade i vassruggarna.

Förvånat tittade de upp mot den flygande hönan

och de ropade glatt mot henne: -Där ser du vad man kan,

bara man vill! Om man bara kämpar kan det man trodde

skulle vara omöjligt bli möjligt!

                     

Hönan tog en tur över byn.

Hon kände sig yr av lycka.

Aldrig hade hon trott att det skulle vara en så fantastisk

känsla att sväva så lätt och elegant.

Så vackert allt var här från ovan!

Hon ville dela med sig av sin lycka till de andra hönorna.

De skulle bara veta....

                     

Hon återvände till hönsgården, utmattad av ansträngning,

men ivrig att berätta vad hon upplevt.

De andra hönorna stod otåligt väntande,

när hon landade med en duns.

                     

-Vad har du nu hittat på? sa de misstänksamt och en aning

irriterat.

-Varför håller du på med sån´t här trams?

Vad ska det vara bra för?

-Å, ni skulle bara veta hur det känns!

Jag har lärt mig något som gett mitt liv en helt ny mening!

Jag känner mig lycklig och nöjd.

Tänk om ni kunde dela min glädje!

Jag visar gärna hur man gör,

så kan vi flyga tillsammans.

Hönorna sa:- Sån´t trams är vi inte intresserade av!

Vi har det bra som vi har det.

Så länge du inte stör oss, kan du få hålla på,

men egentligen är det inte riktigt rätt.

Varför ska du behöva flyga när inte vi andra gör det?

Men bara du inte stör oss så....

                     

Runt hönsgården hade det nu börjat samlas folk.

Det var barn och det var vuxna.

De hade hört talas om att det i hönsgården fanns en höna

som var ovanligt duktig på att flyga.

Nu kom de för att titta på henne.

Antalet nyfikna ökade för var dag.   

Hönan gjorde små luftturer för att förnöja åskådarna.

Hon fick applåder och beröm och hon kände sig väldigt

nöjd och glad.

Inte så mycket över berömmet och applåderna,

som över att hon utvecklats som höna.

Hon hade fått en större mening med sitt liv.

Hon hade kämpat och hon hade nått sitt mål - hon kunde

flyga!

 

Nu började de andra hönorna att diskutera med varandra.

De hade alltid haft det så lugnt och skönt i sin hönsgård.

Så kom en viktig liten höna med tokiga idéer

och ställde till oro och irritation bland dem alla!

Nog för att det var trevligt med lite omväxling kanske, men

ändå....!

 

Det här gick för långt!

Hon fick en massa onödig uppmärksamhet

och det störde deras viktiga ruvande.

Det skapade konflikter, tyckte de.

Därför enades de om att kalla på tuppen i granngården.

Han skulle komma och hjälpa dem.

                     

Så kom tuppen till hönsgården.

Han bad att få tala med den lilla hönan.

De andra hönorna kastade menande blickar på varandra.

Nu skulle det nog bli ordning och reda igen.

                     

Tuppen sa: -Ja, du lilla höna.

Nog tycker jag att det är roligt med en höna,

som visar att hon kan göra något mer än bara värpa och

kackla.

Jag har själv sett hur utmärkt bra du flyger.

Man kan inte tro ett du är en vanlig liten höna,

när man ser dig glidflyga över skogen.

Men du måste förstå de andra hönorna också.

De tycker att du har blivit för duktig.

Det måste kännas lite jobbigt, det förstår du nog.

Det är viktigt att de känner att ingen är duktigare än

någon annan.

Därför måste jag tyvärr be dig att sluta med dina flygturer.

Då blir det lite bättre rättvisa här i hönsgården.

 

Jag måste också klippa dina vingar en aning.

Det har vi kommit överens om, de andra hönorna och jag.

Så talade tuppen och gick sedan sin väg.

                     

Den lilla hönan fick sina vingpennor klippta.

Vad annat kunde hon göra än att finna sig i behandlingen?

Inte kunde hon flytta någon annanstans heller.

Hönor som var annorlunda var säkert inte välkomna i

andra hönsgårdar, tänkte hon.

Nu var rättvisa skipad mellan hönorna.

                     

Så gick hon där i lorten igen, sprätte med klorna,

pickade frön och letade efter daggmaskar.

Det hände fortfarande att folk kom till hönsgården

för att titta på den flygande hönan.

Men de ledsnade snart, när de förstod att hon inte skulle

visa sig.

De andra hönorna hade nu börjat vänja sig vid

uppmärksamheten och hade ett visst nöje av omväxlingen

som bjöds i den enformiga vardagen.  De kände sig snälla

och vänliga den dag de sa till den lilla hönan:

- Du kan väl ta en liten flygtur idag?

Folk står ju och väntar.

Du behöver kanske inte flyga så högt?

Förresten skulle du väl kunna lära oss att flyga också?

Du sa ju att det var så fantastiskt!

Då skulle vi kunna flyga tillsammans och ha trevligt.

Visa oss hur man gör!

                     

-Nej, sa den lilla hönan sorgset.

Nu kan jag inte flyga mer.

Nu har jag fått mina vingar klippta.

Vill ni lära er att flyga, får ni lära er själva, precis som jag gjorde.               

Och så gick hon in i hönshuset och la sig i sitt rede,

mätt, trött - och lite ledsen.

Där låg hon nu i halvdunklet och hörde på avstånd

de andra hönornas kacklande.

Att det var flygteknik de diskuterade visste hon,

men det bekymrade henne inte.        

                     

Plötsligt fångades hennes uppmärksamhet av ett helt

annat ljud.

Alldeles utanför den lilla fönstergluggen satt en liten fågel,

så grå och färglös, med en liten rostfläck på bröstet.

Men så den sjöng!!

Hönan lyssnade förundrat.

Sången fyllde hennes hjärta med en stor lycka.

                     

Hon steg ut ur sitt rede, stod som förtrollad

och bara lyssnade till den underbara sången.

Så med ens fattade hon sitt beslut.

-Kan du lilla fågel sjunga så vackert,

så borde jag också kunna lära mig! tänkte hon.

Om man bara kämpar så kan det man trodde skulle

vara omöjligt bli möjligt. Det var så svanarna hade

sagt den gången för länge sedan.

 

Hennes bröst fylldes av lycka och glädje,

hennes kraft och vilja vände tillbaka

och hon började försiktigt kackla för sig själv.

Svagt, osäkert, trevande i början,

men strax mer övertygande och kraftfullt.

Det lät faktiskt riktigt vackert!

                     

-Jag känner att det här ska lyckas, tänkte hönan.

- Mitt liv börjar få en ny mening!

Min livsglädje börjar återvända!

KA KA KA CARMEN !!

Här kommer jag!!

Där  ute hördes tunga dunsar på backen.              

 

Carmen är en känd opera.

Huvudpersonen Carmen är en kvinna som sjunger mycket vackert.

Sagan handlar om hönor i en hönsgård. Den handlar om avundsjuka och misstänksamhet. Sagan kunde lika gärna handla om människor, för så här gör människor ibland mot varandra. Jag vet, för jag har varit med om samma sak som den lilla hönan.....     Författaren.

Epilog: Hönshuset är numera ett gruppboende, två av hönorna är sen länge döda och den tredje har fått uppdrag som tupp i en annan hönsgård. Den lilla hönan hittade ny glädje i livet och lyckades med det mesta hon föresatte sig, tack vare sin envishet. 

Vart är vi på väg?

Om kommunaliseringen av skolan på 90-talet

Kommunaliseringen av skolan  -  så som jag upplevde det hela.

Den 8 december 1989 tar Sveriges riksdag ett beslut som kommer att få långtgående konsekvenser för den svenska skolan. Beslutet innebär att kommunerna ensamma får ansvar för skolan, främst genom att lärarna ska bli kommunalt anställda.

Nya arbetstidsavtal för skolan presenteras. Göran Persson är utsedd av regeringen (Ingvar Carlsson är statsminister) att genomföra kommunaliseringen av skolan - till varje pris. Övertalning, "mutor", skönsmålningar - allt tycks vara tillåtet. Man kallar det skolutveckling, men det har långt senare visat sig med facit i hand, att det snarare var en utveckling mot avveckling av skolan och läraryrkets status! 

De olika lärarförbunden tävlar om vilka vägar man ska gå och försöker påverka sina medlemmar. LR är emot avtalet, SL med Solveig Paulson som ordförande är positiva. Övriga har ingen talan... Lärare som är villiga att rösta för det nya avtalet erbjuds högre löner. Vad som kommer att bli följden och krävas i gengäld informeras inte så mycket om, men det märker vi snart. Jag är en av dem som har farhågor men blir ilsket emotsagd av en kollega, med röda åsikter. Några år senare ber han mig om ursäkt och säger: - "Du hade rätt! Det här trodde jag aldrig skulle bli följden!"

I min skola var vi ytterst tveksamma till det nya avtalet. 28 nov 1996 när vi röstade NEJ, blev vi mer eller mindre utskällda av vår rektor, som dessutom var aktiv i Lärarförbundet. Skulle han behöva skämmas för oss? 

                                     

                 Sparat tidningsklipp från-96. Läs min fotnot också...

Avtalet gick igenom i min kommun, 6 NEJ - 19 JA bland skolenheterna. Många var sugna på lite lönepåslag och lät sig övertalas. 

Nu införs arbetsplatsförlagd tid, undervisningsskyldigheten, USKen, tas bort, lärarens arbetstid blir alltmer flytande och svår att överblicka. Vilka arbetsuppgifter som ingår i arbetet blir otydligt liksom VAR arbetet ska utföras. Du får inte längre gå hem efter dagens lektioner för att i lugn och ro rätta prov och utvärdera din dag och förbereda för nästa. Detta ska göras i skolan, trots att arbetsplatser saknas. Man utnyttjar nu varje vrå för fritidsverksamheten, som

flyttats in i skolans lokaler - allt för att spara pengar. Dagmammor blir nu alltmer sällsynta - de har för få barn och det blir billigare med större grupper på fritids. 

För mig personligen blir det stor skillnad:

Jag hinner inte avsluta min sista lektion med klassen, förrän klassrummet "invaderas" av nya grupperingar barn som ska ha fritidsverksamhet och samlas på golvet för information. Arma barn, tänker jag - får de inte ens en "kiss-paus" innan det är dags för nya order och aktiviteter? Själv får jag snabbt samla ihop mina grejor och ta min väska och smyga ut. Men vart ska jag ta vägen? Ett provisoriskt arbetsrum har skapats i ett klassrum, långbord med  obetydliga skrivytor att delas av flera och i avsaknad av belysning. Här ska efterarbete med rättning och annat göras. Börjar med att flytta odiskade kaffemuggar. Störs av prat och spring i dörrar. Längtar efter lite lugn och ro en stund.

Tidigare kunde jag sitta vid min kateder och gå igenom barnens arbete i matteböcker och pärmar, sätta upp teckningar på väggarna, ordna böcker och läromedel på hyllor och i skåp, sortera pennor, kritor och annat som hamnat fel, se över trivseln. Klassrummet var i många år mitt andra hem, där jag ville att barnen skulle trivas, ha ordning och reda och känna eget ansvar. Nu är det annat som gäller. Städerskan säger i förtroende att det blivit bedrövligt att städa i röran som uppstår med olika verksamheter och dåligt ansvarstagande.

För skolan i helhet gäller ny dagordning:

Diskussionens vågor går höga om omstruktureringar, besparingar, utnyttjande av varje liten vrå i skolan, personalen börjar kallas personal oavsett vad vi arbetar med, plötsligt börjar man se ner på utbildning, erfarenhet och kunnande, viktigt att få med alla på tåget, de äldsta lärarna erbjuds pension, de yngre bearbetas och smickras, arbetslag ska utformas, lärare utpekas som bromsklossar och motsträviga, orimliga sparkrav, rektorer premieras för bästa ekonomiska resultat, spara in vikarier, slå ihop grupper med elever, årskurslöst "utmärkt", bort med ord som kateder, klass, diagnos, prov, krav, kunskap, dra ner på spec.undervisningen, låt barnen hjälpa varandra, sätt in billigare obehörig personal, dra ner på fortbildning och vettiga studiedagar...

På en föreläsning för skolfolk får en fullsatt aula höra : "Tro inte att du som lärare har lärt dina barn någonting! Det dom kan, har dom lärt sig själva!" Ett effektivt sätt att avprofessionalisera läraryrket: Jag behövs inte, vem som helst kan göra mitt jobb, barnen lär sig det dom vill när dom själva vill! Inte konstigt att läraryrkets status rasade efter kommunaliseringen av skolan och allt som följde.

Nu är det nya modeordet FLEXIBILITET och man strävar efter att utjämna grupptillhörigheterna bland barnen. Är man duktig i matte kan man gå till en äldre grupp på mattetimmarna, har man svårt att läsa kan man gå till en yngre etc. Tanken är att man ska lösa alla problem genom att upplösa de fasta grupperna - klasserna. (Jfr löpande bandet i en fabrik.) Istället införs s.k. "spår" med olika poetiska namn eller färgsymboler. "Lotta går i Bläckfisken, gula gruppen."

För att riktigt accentuera det flexibla systemet tar man upp nya dörrar mellan klassrummen, för att barnen enkelt ska kunna förflytta sig till olika aktiviteter. Lågstadielärarna protesterar, barn behöver lugn och arbetsro i fasta grupperingar. "Jag ställer skåp framför dörren!"  Föräldrar vill veta var barnen hör hemma och vem som har ansvar för kontakten mellan hemmet och skolan. Farmor vill veta om barnbarnet går i 2B när hon ska hälsa på. Att Lotta går i Bläckfisken gul är ett obegripligt faktum.

Vi borde prata om pedagogik och kunskapsinhämtande, men...

Tidigare hade vi lågstadielärare i de små utspridda skolorna haft regelbundna träffar för inspiration, goda råd och tankeutbyte, ofta årskursvis för tips om läromedel, musikteman etc. Mest handlade det om vårt pedagogiska arbete - blandat med lite fika och skvaller. Det var trevliga och nyttiga träffar under många år och på våra egna initiativ. Dessa trevliga och behövliga träffar upphörde helt efter kommunaliseringen av skolan, med det nya kravet på arbetsplatsförlagd tid (vilket ord!!) och ständiga konferenser totalt utan pedagogiskt innehåll, ibland även på kvällstid.

                                    

                                              

Föreningen För Flummighetens Fördömande (el. Fördummande) startades av mig och fick flera medlemmar i min skola. Det var naturligtvis på skoj, som en ren protest mot den nästan komiska situationen som rådde i skolan. Hittade nyligen mitt gamla medlemskort i en skrivbordslåda. 

Vem -  vad - var - när - hur ?

Det handlade mest om praktiska lösningar: Vem tar den gruppen, var kan de hålla till, hur löser vi tillsynen, vad gör vi sedan, vem ordnar....? Det pedagogiska arbetet blev mindre viktigt, bara barnen var omhändertagna av någon. Både lokaler och personal utnyttjades maximalt för att spara pengar åt kommunen. Nu hade också Fritids och Förskolan flyttat in i skolans lokaler och det var barn överallt, även efter lektionstid. VAR skulle man som lärare få lugn och ro för efterarbetet och planeringen? Hem fick man ju inte gå!

Jag hade 600 steg att gå till mitt eget "kontor" där hemma! I alla år hade jag "bjudit" kommunen på mitt eget arbetsrum, min egen telefon och dator och fått min välbehövliga återhämtning över en kaffekopp innan jag tog itu med det nödvändiga skoljobbet som låg i min väska. I alla år hade jag haft arbetsgivarens förtroende för att jag skötte mitt jobb utan någon form av tvångskommendering. Kränkt är ett slitet ord, men i det här sammanhanget passade det perfekt. Jag och många med mig kände att kommunen och arbetsgivaren skolan kränkte oss och tvivlade på vår ärlighet och förmåga att uträtta vårt arbete med barnen. 

Jag började bli arg, besviken och bitter! Jag skrev anonyma insändare om läget i skolan. VEM skulle vågat sätta ut sitt namn!?

Nu är vi framme vid slutet av 90-talet. I flera år har jag haft stora klasser. Jag har utöver egen klass blivit ålagd att ha lektioner med förskolebarn i förberedande undervisning - något som jag inte var utbildad för och inte heller fick fortbildning till. Jag skulle leda olika grupper i "elevens val". med barn från andra klasser och som jag inte kände. Det kunde handla om specialkunskaper inom något ämne, teatergrupp eller engelska eller annat - allt krävde tid för planering, som inte gavs. Stressen ökade, sömnen blev lidande, olika åkommor drabbade mig, som hjärtflimmer och yrsel. Jag skulle klara allt, ville inte ge upp men arbetsbördan kändes övermäktig och bristen på återhämtning var påtaglig. 

JAG GICK IN I VÄGGEN ORDENTLIGT VIDBRÄND. Där befann jag mig under några veckor 1998, totalt slut och ledsen. Det tog tid att komma tillbaka och under tiden fick min klass med 26 barn i åk 1-2 en vikarie. Hon hade tidigare arbetat på fastighetsbyrå, men rektor blev av en "vävkompis" till henne försäkrad om att hon var så duktig och trevlig, vilket räckte som merit...

Lärare var inte så viktiga, det gällde att spara pengar och att barnen fick tillsyn. Men jag var orolig för mina små ettor och ville försöka jobba igen.

När jag efter några veckors vila och efter jullovet återvände till skolan med 50% fortsatt sjukskrivning, hade en annan lärare anställts på min tjänst helt utan min vetskap! Jag fick information om detta när jag själv ringde upp min rektor för att meddela att jag skulle arbeta halvtid. Jag blev naturligtvis både förvånad, arg och t.o.m. benägen att anmäla förfarandet - men facket hade jag inte längre något större förtroende för. Jag bet ihop och gick vidare i flumdimman...

Nu fick jag andra arbetsuppgifter, blev tillsagd att hämta alla mina grejor ur klassrummet och inordna mig i ett avsides förrådsrum. På mitt eget förslag startade jag nu specialundervisning med lästräning för små grupper ur åk 1-3. Jag visste ju att behovet var stort och detta bekräftades av diagnoser jag gjorde i klasserna. Min eftertädare i den egna klassen släppte inte in mig...Mitt arbetslag åkte på skolresa med "mina elever" utan att ta mig med. Men "vävkompisen" hade man erbjudit att följa med. Jag kände mig ledsen, utanför och motarbetad - av mina egna kolleger. 

Efter ett antal veckor med samtalsterapi och några år med varierande arbetsuppgifter hittade jag arbetsglädjen igen. Musiken betydde mycket för mitt tillfrisknande och hade jag inte haft mitt eget musikskapande och min skolkör som glädje och stimulans, hade jag tveklöst bytt skola. Musiken kom också att få betydelse i min specialundervisning. Mer om detta följer senare i bloggen.

FORTSÄTTNING FÖLJER.....

Utsparkad...och sen?? 43 år som lärare väntar.

 

 

 

 Lärare på 60-talet. Jag skriver ner mina minnen längs min lååånga skolväg, 43 år blev det. Både ros och ris, mycket kreativitet och många åsikter, men också egna strategier för att lösa problem. Kan inte låta bli att påpeka att nutidens lärare kanske skulle gnälla lite mindre över löner, lokaler, material, arbetstider m.m. om de visste lite mer om hur det var förr. Fortsättning följer...

 

Utsparken i maj 1963. Färdig lärare. Vuxenlivet väntar. Stå på egna ben. Tjäna egna pengar. Ta eget ansvar...

Så här blev min skolväg från 1963 fram till 2007, då jag slutgiltigt stängde skoldörren. En lista med foton och minnesanteckningar i kronologisk ordning för mitt eget nöje och kanske för dig att läsa, om du är intresserad.

1963-64 Norrängsskolan Huskvarna 

Min första lärartjänst fick jag i Huskvarna. Det var skönt att kunna bo hemma hos mamma och pappa i Jönköping och få bli lite ompysslad igen. Ett läsår som vikarie i en tredjeklass i Norrängsskolan blev mitt första jobb. Skolan finns kvar, den ligger vackert med utsikt över Vättern men numera med den hårt trafikerade E4 nedanför. Snälla och trevliga elever, väl fostrade av en erfaren lärare. Jag stortrivdes med mitt jobb och skriver väldigt positivt i min dagbok: KUL KUL KUL!! Ett par av eleverna i klassen har jag fortfarande kontakt med. De är nu pensionärer...

Mitt första schema hösten 1963, skola på lördagarna, långa dagar för barnen, kristendom två lektioner i veckan, ordentligt tilltagna raster och luncher etc 29x40 min schemalagd tid + badvakt. Betyg i årskurs tre. 

En kollega jag minns var Helmer V Nyberg, en tystlåten och tillbakadragen folkskollärare som visade sig ha mycket humor och kreativitet. Långt senare träffade jag på hans roliga sångtexter och verser och har många gånger sjungit och dansat jenka till sången om  Äppel-Nisse. Jag fick hjälpa min närmsta kollega med det besvärliga bildbandet i projektorn, en "nymodighet" som hon hade svårt för. Nog har det hänt en del tekniska under i skolans värld sen dess. 

 

             

Ht 64  Brantingskolan, Uppsala

Jag sökte och fick en tjänst på Brantingskolan men ingen bostad! Letade hela sommaren och tvingades till slut att lämna återbud till tjänsten. Jag hade flera andra erbjudanden som kunde passa bättre.  -"Det går inte! svarade rektorn. Jag har ordnat att du får bo tillfälligt hos vår skolpsykolog i deras barnkammare tills det löser sig..."

Det blev några veckor i barnkammaren, sedan hittade jag en gratis bostad mot att jag passade dottern till en ensam mamma som skulle plugga på kvällarna. Det passade mig mycket bra och vi trivdes både Anna 2 år, hennes mamma Inger och jag.     

            

     Längst ner i ett hörn under marken höll vi till....

Det blev bara en termin i Brantingskolan av flera skäl. Klassen, en hjälpklass med tolv elever i blandade åldrar hade blivit hopfösta i en grupp som höll till i ett litet trångt rum i källarplanet. Vår lokal låg vägg i vägg med värmecentralen med brummande fläktar som hördes och störde hela dagen. Rummet hade ett par små fönster under taket och det var så trångt att jag inte kom emellan bänkarna för att hjälpa barnen. Läromedel saknades nästan helt liksom tekniska hjälpmedel och särskilda utrymmen för pauser eller vila. Piano eller tramporgel - nej, nej! Minns inte ens om vi sjöng, men hoppas det! Var hade vi gymnastik? Minns inte...Personalrummet var så långt bort i den stora skolan att jag inte hann gå dit på rasten. 

Barnen var rara men hade olika störningar och  problem med syn, hörsel, koncentration, inlärning m.m. Den här tiden fanns det specialklasser, skolmognadsklasser, läsklasser, obsklasser m.m. för barn som hade olika problem. I den här gruppen hade man  samlat barn som behövde mycket hjälp och hade stora behov. Min utbildning räckte inte alls till för att klara detta. Jag fick prova mig fram, gissa och testa metoder som kunde passa, samtidigt som barnen var utagerande, oroliga och i behov av tröst när de var ledsna och osams. Det hände att jag fick leta efter barnen i skrymslen när de lekte kurragömma i stället för att komma till klassrummet. 

Helt ensam med allt ansvar för de tolv barnen var jag, hade ingen att rådfråga eller samarbeta med. Jag fick väldigt mycket att ta itu med, ung och oerfaren som jag var. Varje dag gjorde jag mitt bästa för att klara situationen, men var helt slut efter varje skoldag. Bad rektor om att få hjälp och råd med de mycket oroliga barnen, som redan avverkat fem olika lärare sen starten i ettan. Rådet jag fick var: - Du får mitt tillstånd att slå dem om det behövs...! Ingen hjälp med bättre lokal eller material. Jag vände mig till facket, men därifrån fick jag inte heller något stöd.

Till slut hotade jag med att säga upp mig, och gjorde så när tiden gick och ingenting hände. Sparade brev från min mamma och mina syskon vittnar om att jag bett om råd och tröst. En termin fick räcka! Jag orkade inte bråka mer. Tyckte självklart synd om barnen som hade det så här bristfälligt men jag orkade inte lösa alla deras problem utan hjälp. Jag har många gånger undrat hur det gick för dem sedan. 

Själv lärde jag mig en hel del den här terminen och fick bra träning i problemlösning.Jag lärde mig också att man ska ta reda på mer innan man väljer att tacka ja till en anställning. Men nog var det skamligt hur barn med olika diagnoser blev behandlade? Tänker på Lars Ekborgs monolog:"Bunta ihop dom och skick´dom till Norrland!" Här var det Brantingskolan som det gällde. Jag slog aldrig något barn...som rektor föreslagit.

Nu sökte jag en annan tjänst. Det fanns gott om dem i lärarlistan. Men jag kollade bättre den här gången!

(Nu har Brantingskolan rivits och ska ersättas med en ny byggnad har jag läst.) 

 

      

                             Trångt!!! Dörren in till fläktrummet är vår anslagstavla.

Vt 65 Österängsskolan, Jönköping

Återvände till Jönköping igen, bodde hemma hos mor och far, julfirande, vila och ett nytt vikariat i en tredjeklass i Österängsskolan på bekvämt gångavstånd hemifrån. Skolan var belägen i en sluttning nära moderna höghus och varje klassrum hade egen utgång till grässlänten nedanför. Nu fick jag en klass med normalbegåvade, trevliga barn. Skolan var välutrustad, kollegerna trevliga och hjälpsamma. Bara fina minnen.

I klassen fanns bl.a. Halvard, en lite orolig kille som flyttade mitt i terminen. Barnen skrev brev till honom. Annika skrev: "Hejsan Halvard! Det blev så stilla här när du flyttade."

Vi besökte tändstickstillverkningen i Jönköping. Ann skrev i sin uppsats om tändstickorna: Först imponerades dom (impregnerades) och sen parfymerades dom (paraffinerades). Inte enkla begrepp för en nioåring!

Min fråga: Vad tror ni kom fram först när den stora inlandsisen smälte bort? - Det måste la ha vart höghusen i Österängen!  blev svaret på småländska från en pigg kille. Han bodde där.

En solig glasspaus utanför klassrummet. Det smakar väl bra? - "Men du fröken! Den andra klassen fick randig glass! Det var fuskigt! 

En trevlig vårtermins vikariat i Jönköping blev det. Sen flytt igen.

...

Utställning i klassrummet av föremål skänkta från industrier i Jönköping.  Vaddfabrikens tyger, vadd, tändstickor, borstar, plastskålar m.m. Det tillverkades mycket i sta´n och här fanns gott om plats att visa.

 

Ht 65 Studier i Uppsala

Att kunna studera med B-avdrag var en förmån som fanns på den här tiden. Jag ville gärna utveckla mitt kunnande om barn, pedagogik och problemlösning efter min termin i hjälpklassen. Nu tog jag tjänstledigt från Jönköping, fick behålla en stor del av min lön för att studera. Återvände till Uppsala för att läsa 20 poäng pedagogik en termin och fick ett studentrum i en barack med tio flickor. En ny och spännande erfarenhet blev det, med föreläsningar, tentamina och studentliv. Jag klarade alla tentor, även i statistik, trots att matteinslag aldrig tilltalat mig.

En del nöjesliv blev det också och det resulterade bl.a. i förlovning och planering av bosättning på annan ort. Tjejerna i korridoren gjorde en kupp och tvingade mig att äta surströmming.- Har man fästman från Umeå måste man gilla surströmming! hävdade de.

Min blivande norrländske make, även han lärare, hade ingenting emot att söka sig söderut och vi hamnade i Skövde med avsikt att stanna ett läsår. Här fick vi löfte om hjälp med bostad och förmånliga tjänster i varsin skola. Det blev mer än ett år...

Vt 66 Billingsskolan Skövde

På tågresan hem från Uppsala gjorde jag ett stopp i Skövde. Här möttes jag av rektor för Billingskolan, som skjutsade mig runt i sta´n, visade skolan där jag skulle få en tjänst och bjöd hem mig på kaffe med dopp! Sen skjutsade han mig tillbaka till tåget och jag fortsatte min resa hem till Jönköping. Detta var 1965 i dec. Otroligt att tänka sig i våra dagar, eller?? 

Jag tog tjänsten, Skövde var ju nästan Skara, mina hemtrakter! Vikariatet var en termin, skolan vackert belägen på Billingssluttningen och klassen, en trea igen, var snälla och trevliga. Det var däremot inte alla kollegerna. Där fanns tydliga kotterier och en stackars lärare var utsatt för hånfulla kommentarer och omdömen i personalrummet. Man försökte få mig att välja sida i konflikterna, vilket nog lyckades dåligt, då jag i mitt oförstånd inte riktigt hade klart för mig vad som skedde. Inte förrän jag blev hembjuden till den utsatta läraren, som öppnade sitt hjärta och föll i gråt, förstod jag vilken utstuderad taktik hennes kolleger utsatt henne för, säkert under flera år. Att hon själv var en något udda person, ursäktade inte deras beteende. Resten av terminen höll jag mig på min kant och valde att ligga lågt. En termin skulle jag nog stå ut.

I klassen inträffade en dag en incident när vi hade gymnastik i den kombinerade matsalen/gysalen som delades med hjälp av en vikvägg. I lekens iver råkade ett barn springa rakt in i vikväggen, varpå en våldsam krasch hördes!  Fyrtio tallrikar på andra sidan vikväggen hade brakat i golvet. Vi gick till rektor och rapporterade. Tillsynsläraren, som var med, sa:  -Vi har en ung vikarie här som har råkat illa ut....Då kände jag mig som en stor nolla!! Men i köket började andra rutiner efter detta missöde och det var ju bra i alla fall.

I klassen gick en flicka som levde med ett svårt hjärtfel. Blek, mager, svag - men placerad i normalklass utan extra hjälp. Vi skulle på skolutflykt med buss till en djurpark. Föräldrarna ville att hon skulle få följa med. Ingen hjälp fanns att tillgå. Fröken, d.v.s. jag, bar den magra, lyckliga och tacksamma flickan på min rygg runt i parken, när hon inte orkade att gå. Tufft och kämpigt, minns jag, men så glad hon var att få vara med! Glad var jag också att jag gjort detta, när jag några år senare fick veta att hon avlidit av sin hjärtåkomma. Denna enkla tjänst som jag gjorde den gången, hade säkert tillfört något positivt i hennes liv.

Mitt vikariat avslutades i juni, jag var nygift och fick en ny tjänst i en annan del av Skövde. Nu hade vi en modern lägenhet i Havstena, ett nytt område med många bostäder på höjden och bredden.

 

Klass 3 Billingskolan juni 1966

Ht 66- 68 Havstena, källarlokal, Skövde

Äntligen en egen klass från årskurs ett! En grupp fina småttingar som jag skulle få förtroendet att forma efter mina egna intentioner. Vi huserade en trappa ner i en källarlokal i ett av hyreshusen i Havstena, ett nytt bostadsområde som fått växtvärk. Nu planerades äntligen en skolbyggnad för alla nyinflyttade barn men under tiden för planering och byggnation höll skolan till i flera provisoriska lokaler. Mitt klassrum var mörkt, pelare skymde här och där och även nu råkade jag ut för en vikvägg. På andra sidan väggen fick vi skolmat serverad av tant Maja vid ett par bord. Vi fick också besök av en annan klass, som huserade i huset bredvid, men fick sin mat hos oss.

Jag minns hur roligt det var att få bli "extramamma" till alla barnen, men nog fanns det många brister med vår tillvaro i skolan. Var lekte barnen? Var hade vi gymnastik? Hur orkade man ha ensamt ansvar hela dagarna? Hade fröken någon rast? Var fanns kopieringsapparater och materialförråd? En brant trappa ner till "klassrummet" - arbetsskydd - fanns det? Vem kollade ljus, ljud och ventilation i lokalen under jord? Vi gick i skolan även på lördagarna, så det blev många timmar per vecka i en undermålig miljö. Men jag var ju lite van efter terminen i Uppsala. 

En lördag efter skolan, när jag var lite trött och ville hem, sa jag till barnen: " -Nu får ni ta på er och skynda er, för nu vill jag också gå hem."

-"Ska du gå HEM!? Bor inte du här?" sa en liten kille. Han tyckte jag hade det bra med både litet kök och toalett - vad behövdes mer?

Planeringen av skolbygget framskred. Jag fick ingå i en kommitté som skulle köpa in utrustning och material samt sätta mig in i skyddsfrågor.

Men ytterligare ett år höll vi till i våra provisoriska lokaler under jord... 

 

    Skolavslutning v.t.1967        

68 -71 Käpplundaskolan, Skövde

ÄNTLIGEN!  I min kalender från 1968 läser jag: Onsdag 2 oktober invigning av Käpplundaskolan. En välplanerad och modern skola i fin omgivning med stora utrymmen, grupprum, rymlig skolgård, trevligt personalrum, vackra utsmyckningar och praktiska lösningar i kök och gymnastiksal. Vi lärare som kämpat i underjorden fick nu komma upp i ljuset med våra elever, vi fick kolleger att samarbeta med, en rektor på plats  och tillgång till rikligt med material av olika slag, ett skolbibliotek och vänlig kökspersonal som serverade maten. "Vår" tant Maja hade fått följa med till nytt jobb i nya skolan.

Säkert var det festligt och full fart i den nya miljön - jag minns inte så väl, för jag var fullt upptagen av tankar på att jag skulle bli mamma. Här nedan ett foto från januari 1969. Vi har bullfest i vårt fina klassrum. Snart blir jag ledig för en tid framöver och kommer sedan tillbaka efter de sex månader man på den här tiden beviljades föräldraledighet. Det kändes tufft att lämna sitt efterlängtade barn och gå till jobbet igen, men vi hade turen att få en underbar äldre hemhjälp som tog hand om det mesta därhemma. Tant Anna hade själv tre vuxna barn och hon var som en gullig extramormor, Jag var helt lugn och trygg och trivdes med livet.

Men vi bodde på tredje våningen utan hiss och vi ville gärna ner på marken. Jag fick erbjudande om en ordinarie tjänst i södra delen av  sta´n och i en skola som låg nära. Nu flyttade vi till radhus i Hentorp och efter fem år i Havstena/Käpplundaskolan började jag arbeta på Hentorpskolan hösten 1971.

 

71-88 Hentorpskolan, Skövde

Nytt läsår i en ny skola med en ny klass att lära känna, denna gång årskurs 2. Skolan var en enkel barack med tre klassrum, inga grupprum, ett mycket litet krypin för personalrum och ett litet rum kombinerat för specialundervisning, max 4 platser, förråd, kopiering och litet pentry för kaffekokning. Vi var tre lärare, åk 1,2,3 och en speciallärare. "Talfröken" kom en gång i veckan och vaktmästaren tittade in med posten på sin tur till flera skolor. Skolan hade c:a 60 elever från bostadsområdet i närheten, mest hyreshus och radhus. Alla kände alla barn och kunde deras namn.

Jag hade 600 steg att gå till min arbetsplats och alla mina elever bodde helt nära - något som aldrig störde eller besvärade mig. Föräldrarna visste flera år i förväg vem som skulle bli lärare för deras barn. Det mesta var lugnt, tryggt och förutbestämt. Att kunna välja en annan skola fanns inte på kartan!

                                     

Min klass hade haft en annan "fröken" i ettan och nu kom jag med min ordinarie tjänst och puttade undan henne och tog över klassen. Inte helt populärt, men en rättighet och den enda möjligheten till "karriär" med lite trygghet, lönen var nog densamma så vitt jag minns.

Men mycket snart hade barnen och jag lärt känna varandra och trivdes bra tillsammans. Inga föräldrar som gnällde eller protesterade. Man litade nog på att barnen togs om hand på bästa sätt. Annat är det nu med ständiga kontroller, gnäll och ifrågasättanden från kritiska föräldrar och jakt efter andra och "bättre" skolor. 

Barnen i min klass frågade vid ett tillfälle i början av terminen - Fröken, kan du sticka? -Javisst svarade jag. -Men varför gör du inte det då? -Jo, det gör jag hemma och ibland på rasten. - Men vår förra fröken stickade alltid på timmarna!! Varför gör inte du det? Lite förvånad svarade jag: -Men då ska jag ju hjälpa er. Det är ju därför jag är här. Varje gång jag senare såg min kollega i olika sammanhang iförd sina fina stickade tröjor tänkte jag med ett leende på vad barnen berättat. 

    

Skolan hade en kombinerad mat- och gymnastiksal i en byggnad på andra sidan skolgården. Det gällde att schemalägga idrotten så det passade med flytt av alla bord och stolar lämpligt antal gånger i veckan. Jobbigt och tungt!  Elever från den näraliggande mellanstadieskolan skulle också äta här, så det var en tät trafik av barn som promenerade eller sprang i den trafikerade backen ner till Hentorpskolan. En långt ifrån riskfri promenad som också inbjöd till konflikter, knuffar och tävlande.                                     

Vi upplevde många fina år i vår lilla skola, där jag stannade i sjutton år.  Vårt samarbete fungerade i stort sett mycket bra, utom när jag i min entusiasm drog igång några projekt som de andra inte stöttade fullt ut. Det slutade vid ett tillfälle illa. Men om detta berättar jag en annan gång.

Nog saknade jag ibland att ha fler kolleger att utbyta åsikter med och byta idéer med. På den här tiden hade vi månatliga träffar med andra skolor för inspiration och tankeutbyte, ofta årskursvis för tips om läromedel, musikteman etc. Mest handlade det om vårt pedagogiska arbete - blandat med lite fika och skvaller. Det var trevliga och nyttiga träffar, som pågick i många år och på våra egna initiativ. 

Efter många långa turer och diskussioner beslutades det 1987 att Hentorpskolan, som nu var nedsliten och full av brister och fel, skulle läggas ner. Den närbelägna Heneskolan byggs ut med sex klassrum och i ett av dessa hamnar jag hösten 1988.

 

           

                          Sista avslutningen i Hentorpskolan juni 1988.

 

88-06 Heneskolan, Skövde

 

Nya tider, nya tankar, nya krav, på väg mot...... VADÅ?

Börjar med en etta i vår nya tillbyggda fräscha del av "gamla" Heneskolan. Vi är sex lågstadielärare som börjar med varsin klass, som flyttats från två nedlagda mindre skolor i Hentorpsområdet: Källegårdskolan och Hentorpskolan. Nu får jag äntligen en kollega i en parallellklass att samarbeta med. Lugnt och trivsamt de första åren, men det börjar hända saker...

Kommunaliseringen av skolan är på gång...och det kräver ett eget kapitel i min blogg. Leta i listan om du vill läsa.

På Heneskolan arbetar jag resten av mina verksamma år fram till pensionen 2006. Här startar jag skolkören Vokalerna 1990 och får många trevliga år tillsammans med c:a 400 olika elever. Mina klasser går i tretakt, 1,2,3, och de sista åren arbetar jag som speciallärare, något som på ett sätt sluter cirkeln. Speciallärarjobbet 1964 i Uppsala var dömt att misslyckas med de förutsättningar som fanns. Men de år jag fick avsluta med blev helt underbara! En uppskattande rektor, som lyfte och uppmuntrade, en trevlig lokal som jag själv fick utforma efter eget tycke och inte minst fina och trevliga barn, som tacksamt tog emot min hjälp med läsning och skrivning och härliga övningar och uppträdanden med VOKALERNA. Några veckors vikariat i en klass våren 2007 bekräftade vad jag redan visste. Nu är jag klar med skolan. Nu är min skolväg slut!

                       

            Mitt fina spec.rum, mina egna läromedel och min skolkör.

 

 

(Vt 07  vikariat Heneskolan)

 

Jag kör med kör

Det började som ett ”experiment” 1985.

Man sökte körsångare. Kunde jag sjunga i kör? Jag som inte läste noter…Det här var lite annat än skolsångerna jag träffat på under min utbildning till lärare. Nu gällde det altstämman i en vuxenkör med inte helt enkel repertoar. Men jag var så sugen på att försöka.

Jo, det gick utmärkt! Jag såg ju om noterna gick upp eller ner och framför allt använde jag mitt goda gehör. Nu började roliga upplevelser med härlig gemenskap, konserter, resor och massor med nya vänner i Körfamiljen DISS under många kommande år. Vi var sex körer i olika åldrar och konstellationer.  

                                 Körfamiljen DISS

Så skulle den lilla nystartade barnkören DISSmå få en ny ledare efter bara ett år. Kunde jag tänka mig…? ”Du sjunger ju med barnen i skolan, det här klarar du”, sa Ralf Friberg och Ingegerd Idar, våra körledare och inspiratörer. Jag tvekade men såg det som ytterligare ett experiment. Går det inte bra, så får någon annan ta över.

Nu började även mitt liv som barnkörledare, som varade i mer än trettio år parallellt med mitt arbete som lågstadielärare. DISSmå hette alltså min första kör, yngsta kören i körfamiljen. När vi behövde nya sånger var det ibland enklare för mig att skapa egna än att traggla med noter som andra skrivit. Vid en del framträdanden med barnen använde vi mina sånger tillsammans med andra redan kända. Jag fick beröm och uppmuntran, barnen gillade sångerna och det blev fler och fler små skapelser. Framför allt hade vi väldigt kul, både barnen och jag under de tio år jag ledde kören.

Liseberg  DISSmåoBirgitta  

Skaraborgsmässan,invign.-92    Foto av Ralf F till körbok.   Tävling Söndagsöppet V:a                                                                                                                                         Frölunda

Ingegerd, med gedigen musikutbildning och erfarenhet och som bl.a. varit rektor vid Stockholms Musikaliska Institut, övertalade mig att skicka sånger till Gehrmans förlag. Med viss tvekan skickade jag enkla inspelningar på kassett och nödtorftigt handskrivna notkladdar. Efter några veckor blev jag uppringd av förlagschefen Kettil Skarby. ”Välj ut ett antal visor som du tycker bäst om, så ska vi ge ut en bok.” Första försöket, napp direkt och en otrolig lyckokänsla!! TACK Ingegerd för ditt råd! Det har blivit fem böcker, fyra häften och ett 100-tal utgivna sånger sen dess.

                           

                    Mina fem böcker Gehrmans förlag     Mina fyra häften Wessmans förlag

Ja, så började det och nu fortsatte mitt skapande av bara farten. Starta och leda skolkör för lågstadiebarn blev nästa projekt. Vi startade ”på försök” med årskurs två, som efter ett år inte ville sluta i kören. De fick fortsätta i trean och jag fyllde på med nya tvåor. Kören växte och blev mycket populär bland både barn och föräldrar. I sexton år ledde jag Vokalerna fram till min pension. Det som startade som ett projekt blev en fast institution i skolan med återkommande körer, en för yngre barn och en för mellanstadieelever, ledd av min kollega Ingela Jonsson.

Skolkören Vokalerna hade under åren 175 framträdanden för andra skolor, föreningar, föräldrar, lokalradio och i andra sammanhang på barnens och min fritid. Vi hade samarbete med riktiga musiker och gjorde en vår en bussturné till flera äldreboenden i kommunen. Vi framträdde i radion och fick hjälp att spela in en CD. Mina visor framfördes vid två tillfällen som allsångskonserter för kommunens barn på Skövde Stadsteater. Första gången 1995 med Vokalerna,  Fenix´orkester och Ronny Nyman. Andra gången 2001 tillsammans med Henekören, Ingela Jonsson och Vokalkvartetten VOX.

      VOKALERNA och Henekören på Stadsteatern 2001, Skövde 600 år.

Så blev jag pensionär 2006. Samarbetet med Körfamiljen hade legat på is ett antal år då Vokalerna och skoljobbet tog all tid, men nu återkom jag och startade GoDISS, enbart flickor från 6 år. En lyckad satsning som pågick i tio år.

                                                         GoDISS 2007-2017

Vilka roliga år det varit och vilka gulliga barn jag träffat! Många hundra ungar och föräldrar. Hade jag inte fått problem med min röst skulle jag ha fortsatt ett tag till. Det jag drabbats av kallas röst-tremor, är väldigt besvärande och går inte att bota, tyvärr. Men sånger kan jag fortfarande skriva ibland när andan faller på. Nu är det seniorkörens tur att få del av mina kompositioner. Där är vi fler än jag som darrar på rösten... 

    

Skövde SPF:s seniorkör 2019

 

Mina visor finns nu lite varstans i vårt land och även i Norge och Finland, vilket är väldigt kul. Man kan hitta visorna på Youtube och Spotify.Det som startade som ett experiment, har blivit mitt liv och min roliga hobby, trots att jag ”bara” spelat, sjungit och skapat på gehör. Ett festligt minne är när två blivande musiklärare med sin mentor tillika ”expert” en kväll i mars 1991 besökte en av mina körträffar med barnen i DISSmå. De två skulle hålla en perfekt lektion med barnen som skulle bedömas av ”experten”. Samma sång tjatades om och om igen med stillasittande, allt tröttare små barn och vuxna som pratade över huvudet på dem, bedömde och kommenterade. Jag led i tysthet…Med mig talade de inte alls.  När de tre gått ut, sa en liten sexåring uppgivet:- Ska dom komma nästa gång också? –Nej,det var bara idag, svarade jag. -VILKEN TUR! FÖR I SÅ FALL VILLDE JAG INTE KOMMA MER!!  svarade han med en lättad suck.

Jag såg det som ett gott betyg till mig. Trots avsaknad av formell behörighet kände jag att jag dög.

VOKALERNA 2005-06, sen blev jag pensionär.

LUCIA är en flicka...

  

"LUCIA är en flicka med stjärnor i sitt hår..."

Första strofen i min luciavisa, skapad för ganska många år sedan och med för närvarande mer än 14.000 visningar på Youtube. Visan sjungs i många skolor just idag 13 december. Jag har själv lyssnat till en grupp söta tredjeklassare i min gamla skola, som inledde luciatåget med visan till min stora glädje och stolthet. Lucia, en liten ljus flicka, sjöng solo i första versen. 

 

För några år sedan gjorde jag mitt bildspel med visan och la in på Facebook i en grupp med många musiklärare. Det skulle jag inte ha gjort! Några lärare av ospecificerad könstillhörighet uppstämde ett ramaskri och startade en låååång diskussion som resulterade i hårda ord och påhopp både på visans text och indirekt på mig som skapat den. Inläggen i tråden blev alltmer aggressiva och med personliga angrepp.

"Skulle Lucia nödvändigtvis vara en FLICKA? Varför denna diskriminering av de pojkar som ville vara Lucia? Varför framhärdade man i sina åsikter att göra si eller så i skolan? Vem hade rätt och vem hade fel? Vem skulle bestämma? Vissa kunde väl känna sig kränkta av att bli behandlade si eller så? Skulle man över huvud taget bry sig om att fira Lucia i fortsättningen? I så fall VARFÖR? Så provocerande mot somliga, lägg ner Lucia! "

Diskussionens vågor gick höga i flera veckor. Själv kommenterade jag inte något av det som skrevs, men läste allt med förvåning och lite sorg. Nu har tråden tack och lov försvunnit sen länge, men jag tänker fortfarande på hur en liten rad i en visa (min) kan reta gallfeber på några känsliga personer. Tänk hur lätt det är att angripa olika traditionella företeelser utan hänsyn till ursprung och självklarheter. LUCIA var en flicka, inget snack om saken! Huruvida hon var lesbisk eller ej har ingen betydelse, inte heller om någon flickpojke skulle få lust att agera i luciakrona och vit skjorta i vår tid. Ordet HEN var tack och lov inte uppfunnet när legenden om Lucia skapades. Inte heller när jag skrev texten till min Luciavisa på 90-talet.

Ingen GRAMMIS för barnmusik !

Inget pris till barnmusiken på Grammis nästa år!

Det känns som en riktig "käftsmäll" till den som ägnat hela sitt vuxna liv åt att skapa och sprida barnkultur. Barnmusik är inte viktig, den kan vi stryka från listan!

Därmed sjunker statusen för barnmusiken ytterligare! I media är den i stort sett redan utplånad. När hörde du en barnvisa i radion eller TV senast? Vilken tur att Gullan fick sin GRAMMIS förra året! Så välförtjänt!

Hur ser man på  betydelsen av barnvisor i skolan/förskolan efter det här? Inte viktigt där heller? Är det bara popmusik som gäller i fortsättningen? 

Så här kan man läsa i Kulturnytt: "När Grammis delar ut priser på galan nästa år kommer en kategori utebli: Barnmusik. Det efter att arrangören, Ifpi, beslutat att inte längre dela ut priset.

Det blir inget pris till barnmusiken på prestigefyllda Grammisgalan nästa år. I ett mejl till Kulturnyheterna skriver arrangören Ifpi att de till galan 2020 inte längre kommer ha med kategorin. Beslutet motiverar de bland annat med att antalet anmälda bidrag genom åren varit för lågt.

Men beslutet väcker skarp kritik. Organisationen Sveriges kompositörer och textförfattares (SKAP) ordförande Alfons Karabuda menar att det är ett dåligt beslut, som ger fel budskap om barnmusikens betydelse.

– Det är barnmusikskaparna vi ska lyfta för att påverka andra kompositörer och andra i branschen. Vi behöver mer barnmusik och då menar jag barnmusik som faktiskt ges möjlighet att skapas under samma förutsättningar som annan musik. Barnmusik ska inte gå snabbare eller vara billigare att göra, och barnmusik ska inte vara den enda kategorin som inte lyfts när man hyllar det musikaliska året som har gått, säger Alfons Karabuda och fortsätter:

– Det finns ett symbolvärde i att säga ”vi har en rad olika kategorier men vi plockar bort barnmusiken”. Jag är verkligen oförstående inför det.

Artisten Britta Persson, som tidigare i år släppte den hyllade barnskivan Folk, håller med Alfons Karabuda om att beslutet att slopa kategorin riskerar att påverka barnmusiken negativt på längre sikt.

– Det är tråkigt att barnkultur har så låg status överlag, och då är det tragiskt att en instans som Grammis väljer att sänka statusen ännu mer genom att inte ens ha med det som en kategori. Barnkultur får mindre pengar och folk bryr sig inte, säger Britta Persson och fortsätter:

– De flesta håller med om att den musik de hörde som barn har haft betydelse, då tycker jag det är märkligt att man inte vill föra arvet vidare och se till att framtidens människor får ta del av ett varierat och brett musikutbud.

Britta Persson: Utanförskap kommer infinna sig

Hon ser beslutet som ett led i att barnkultur redan har låg status, och att den statusen nu riskerar att sänkas än mer:

– Jag tror att det kommer påverka barnmusiken negativt. Jag tror att en känsla av utanförskap kommer infinna sig. Det finns ingen anledning till att göra musik för barn om man inte når ut med den, och Grammis är en sådan kanal, säger Britta Persson."  

GRAMMIS

 Vinnarna av alla kategorier på Grammisgalan 2019. Gullan Bornemark fick priset i kategorin årets barnalbum. Men till nästa års gala kommer något pris till barnmusiken inte längre delas ut.  Foto: TT

"Lär dig att fuska"

Min tanke var att lägga in några roliga självupplevda skolhistorier idag, men det kändes mer angeläget att påminna om hur det var efter kommunaliseringen av skolan - nu när nya kvastar ska sopa, som inte vet så mycket om skolutvecklingen. Jag tänker på den energiske Isak Skogstad, så ung och oförstörd, men med en brinnande vilja att rädda skolan. Lycka till, säger jag! Det här inlägget från 2007 hittade jag i min hårddisk, där jag sparar ALLT! 

 

 

”Lär dej att fuska!”

Detta råd fick jag av min skolledare, när arbetet i skolan höll på att knäcka mig efter kommunaliseringen på 90-talet. Här listar jag vad vi som lärare tvingades uppleva:

  • stora, åldersblandade barngrupper på lågstadiet
  • fritids in i skolan, fler personalgrupper, utnyttja lokalerna maximalt
  • hög ljudnivå, trängsel, inte en tom eller tyst vrå någonstans, inga tillfällen till återhämtning under dagen
  • neddragna ekonomiska resurser för bl.a. läromedel och lär.tjänster
  • bort med speciallärarna  - lös problemen i klasserna, ”flexibilitet” nytt modeord
  • ständiga diskussioner om organisation i stället för pedagogik
  • påtvingat arbete i s.k. arbetslag, utan egentligt syfte eller sammanhang
  • fler och ofta meningslösa konferenser, ibland även på kvällstid
  • arbetsplatsförlagd tid för lärare trots brist på arbetsplatser, datorer och telefoner för att kunna utföra arbetet
  • krav att undervisa i ämnen man saknade behörighet för
  • äldre lärare = bromsklossar!!! (dessutom dyra!) bort med dem!
  • bort med diagnostisering – det kan skada barnen och tar onödig tid
  • obehörig personal anställdes till lägre löner
  • alla kallades "personal" oberoende av utbildning eller verksamhet
  • lärares meriter, utbildning och lönesättning nedvärderades
  • brist på eller total avsaknad av ämnesfortbildning för lärare
  • brist på tid för pedagogiska samtal för elevernas bästa
  • brist på pedagogisk ledning och framförhållning, kortsiktiga, akuta lösningar
  • brist på kompetenta skolledare
  • brist på handledning eller stöd i ett svårt utvecklingsarbete av skolan
  • ut- och ombyggnad av skolans lokaler under pågående terminer (billigare...)
  • krav att ta dubbla grupper elever för att ersätta sjuka kolleger
  • snabba omstruktureringar av barngrupper för att lösa praktiska problem
  • brist på arbetsro och kontinuitet för både elever och lärare
  • stress, oro och förvirrade barn och föräldrar

 

Man kallade det ”Skolutveckling” istället för att tala klartext.  Det gällde att SPARA pengar! Kommunerna tävlade med varandra om de bästa och billigaste lösningarna för skolan och man experimenterade med våra barn under många år. Vi ser fortfarande resultatet av allt detta i våra skolor.   

(Birgitta 2007 efter pensioneringen då jag vågade vara mer frispråkig...)

Facebook i skolan  

                                                    

           Sen många år har jag varit med på (eller i ...?) Facebook. I samband med att jag gick i pension började jag att titta in på olika sidor, lärde mig att göra egna inlägg med eller utan bilder och starta egna grupper. Jag har haft och har oerhörd nytta och glädje av Facebook under de här åren, men samtidigt har det varit lite skrämmande att se vissa företeelser, något jag återkommer till.

    Ganska snart startade jag egna grupper för att få kontakt med likasinnade. I mitt fall handlade det mest om min stora hobby - att skriva barnvisor och skapa läromedel och sprida information om det jag skapat. Efter inträdet i pensionärslivet har jag haft gott om tid att ägna åt min fortsatta hobbyverksamhet. I min egen grupp om barnvisor och läromedel fick jag snabbt ett stort antal medlemmar bland lärare och annat skolfolk. Jag gick med i flera olika grupper för lärare och för musiklärare och fick insikter i vad som var aktuellt i skolan och vilka eventuella problem som diskuterades. Plötsligt kändes det alldeles utmärkt att ha all den erfarenhet som drygt 40 år i skolan gett mig. Jag upptäckte ganska snart att jag inte behövde ha några komplex för min bristande musikutbildning, min kunskap om barn och musikpedagogik räckte betydligt längre än vad vissa välutbildade musiklärare kunde visa upp. Här fick jag uppmuntran och frågor av olika slag och kunde ge en hel del hjälp och tips. Att små barn behöver omväxling, uppmuntran, lekar och rörelse för att orka med sina dagar i skolan är i vissa kretsar helt främmande.

musiklek

Det går inte att jämföra musiklärarens uppdrag i en högstadieklass med att verka bland de yngsta barnen på lågstadiet. I FB-grupperna dyker det upp frågor om repertoar för de yngsta, om musiklekar och om inlärningssituationer. Eftersom jag inte bara var lågstadielärare i 43 år utan även barnkörledare i 31 år, så kan jag skryta med en ganska stor erfarenhet och repertoarkännedom för de lägre åldrarna. Alltså hänvisar jag gärna till min hemsida. Här har jag sparat en stor samling tips av olika slag och besökarna är många. Tyvärr syns det mest i besöksstatistiken men föga i plånboken, eftersom man hellre kopierar och delar med varandra än beställer material från förlagen.

       Här kommer min tanke om nackdelen med Facebook in och det jag upplever som lite skrämmande. Att vissa lärare uppvisar brister ifråga om stavning och grammatik har jag vant mig vid. Mer skrämmande är att fler och fler pedagoger skapar sina egna läromedel - kanske ett resultat av neddragningar för inköp av dylika. Förr samlade man kunskap och nya idéer i läroböcker som skolorna köpte in. Materialet var granskat, pedagogiskt och i överensstämmelse med läroplanen. Nu vimlar det av olika tips och arbetsuppgifter från pedagogerna i de olika grupperna. De är ofta ganska väl utformade och genomtänkta men innehåller ibland sakfel, bristande språk och tveksamheter, som sedan delas vidare. Här sitter mängder av lärare och skapar egna läromedel som de delar på nätet, samtidigt som man läser om överansträngda pedagoger, bristande tid och utbrändhet. Visst, det är roligt och stimulerande att skapa eget material och få beröm och många "gilla" på Facebook eller i annat forum, men nog skulle vi bättre behöva lägga tid på att undervisa och få färdiga läromedel för alla behov i klassen.

    

       Nu ska sägas att jag "kastar sten i mitt eget glashus". Jag var kreativ, ambitiös och skapade mängder med läromedel efter mina elevers behov. Det fanns knappt gränser för den tid jag la ner på att klippa. klistra och skapa läsmaterial, spel och mattekort m.m. Alltid på min fritid, kvällar och helger och lov. Detta var före Facebook. Mina elever lekte sig till kunskap med mina alster, medan jag själv blev mer och mer sliten och till sist landade en kort tid i den berömda väggen. Mina tips blev till nytta för många andra eftersom jag fick bra samarbete med flera förlag och grejorna blev till böcker och spel av skilda slag.

Men ändå vill jag säga: Kräv att skolan köper in de läromedel som behövs och använd din egen fritid på bättre sätt än att spara pengar åt skolan. Ingen tackar dig för ditt slit - mer än några "gilla" på Facebook... Och läromedelsförlagen behövs!

 

Skolstart och flumskoleprat

Skolstart i dagarna och nu pratas det åter om "Flumskolan". Ett förslag är att ge lärare som rättar upp den eländiga situationen i vissa skolor ett rejält påslag på lönen. Men hjälper det, när det inte finns lärare att tillgå? När och var gick det snett på skolans ocean? Vilka vänsterseglare var det som styrde åt pipsvängen? Ja, några av dem var lärarutbildare i Karlstad....

I ett diskussionsforum på nätet skrev jag i nov 2007 detta inlägg om flum till en lärarutbildare KG som levde i sin egen lilla värld, fjärran från skolgolvet. Vi hade många diskussioner under flera år och var sällan överens...

*********************************

"Om man som undertecknad tillbringat mer än 40 år i den svenska skolan har det funnits många tillfällen att ifrågasätta den utveckling som skett under åren. Att inte ge lärarna nödvändig fortbildning, att anställa obehöriga lärare, att integrera fritids i skollokalerna så att varje vrå är utnyttjad till bristningsgränsen, att dra ner på läromedelsinköp, att införa åldersblandade klasser som en ren besparing (= färre lärare), att tro att eleverna själva kan ta ansvar för sitt kunskapsinhämtande genom att välja, "forska" eller skriva av direkt ur böcker, att slå ihop grupper av elever när lärare saknas p.g.a. sjukdom eller annat skäl - allt detta kallar JAG flumpedagogik. Att jag sen fick ett gott råd av min rektor för att kunna lösa situationen i min 1-2:a bestående av 29 elever utan hjälp av spec.lärare - underströk flummen. Rådet var: Lär dig fuska!! Jag undrar om du som lärarutbildare varit ute i verksamheten, eller är det bara på papperet du lärt känna den skola vi haft sen kommunaliseringen och GP kom in i bilden på 90-talet?"

                                   ***************************************

I ett annat inlägg skrev jag 2007:

"Vi var i min kommun ett antal obekväma och modiga "käringar mot strömmen" som hävdade vår inställning att barn behövde lugn och ro, att "flexibilitet" var ett modeord, att årskurslöst skapade oreda och osäkerhet framför allt hos barn med problem. Vi kämpade i motvind, flera av oss gick in i väggen i vår iver att vara duktiga och försöka lösa alla problem i stora grupper utan stöd vare sig från spec.lärare eller skolledning. De förra var bortrationaliserade, de senare räknade pengar...En skrivelse cirkulerade i min kommun där en populistisk rektor skrivit att "inte förrän de gamla lärarna, som fungerar som bromsklossar, är borta kan vi få en bra skola..."
Nu har man upptäckt att det vi "gamla" lärare stod för kanske inte var så dumt ändå...
2006 lämnade jag skolan för pension och efter ett trots allt härligt lärarliv i skolan. Men nog skulle jag gärna velat vara med igen, nu när det blir "ordning och reda" och lärarens status börjar uppvärderas. Härmed lämnar jag också denna tråd och tackar för intressanta inlägg! "

    

                                       ******************************************

Så skrev jag i nov 2007, en uppkäftig käring mot strömmen som skrev insändare i tidningen och hade många åsikter. Med facit i hand vet jag nu att jag hade rätt och att alla vänsterseglare nog tvingats skaffa bättre kompasser med åren...

 uppstickaren

Lärarexamen i Skara 1963 - så gick det till 

 

Vi som hade tagit studenten, fick gå den tvååriga lärarutbildningen för blivande småskollärarinnor, som var alldeles nyinrättad 1961. Det rådde ganska stor osäkerhet om hur undervisningen skulle bedrivas, vi hade ju redan grundläggande kunskaper från gymnasiet och en ny läroplan för oss skulle prövas liksom andra läroböcker. Redan första veckan skickades vi ut för att möta verkligheten i seminariets övningsklasser och skolor i området runt Skara. Seminariet var strikt och korrekt, format av sin dåvarande rektor Blomstrand. Han var präst och hade själv många barn. Han syntes sällan, men hade noggrann koll på oss alla. Långbyxor var strängeligen förbjudet att ha när vi var ute i klasserna och undervisade, men gick an på idrottsdagar. Vi kunde ibland skymta honom bakom gardinerna i fönstret på andra våningen, när han blickade ut över skolgården och oss.

Jag kan läsa i min dagbok om lektioner i olika ämnen, om läxor, prov och olika upplevelser som berikade våra studier under de två åren. Vi var 24 elever i klassen, de flesta från kommuner utanför Skaraborg. Det ordnades studiebesök på Kinnekulle, textilskolan Tre Bäckar i Varnhem, vi studerade träd och växter och gjorde exkursioner per cykel, vi besökte specialskolor och konstmuséer i Göteborg kombinerat med teater och shopping, vi gjorde en västkustresa till Fiskebäckskil och havsfiskelaboratoriet där, med båttur och studier i tre dagar, vi pluggade fåglar och deras läten, mat och vitaminer, forntid, gymnastik med lek och rörelse för barn, musik, psykologi, metodik och pedagogik – kort sagt vi fick en ytligt allomfattande utbildning och vi svetsades samman till en fin grupp. 

                       

 

Under praktikveckorna förstärktes det vi behövde veta om undervisningsmetodik och det var handledarnas uppgift att hjälpa oss med detta. De handledare och lärare jag minns är:

Lilla blyga fröken i en byskola på landet, som bodde ensam på andra våningen i skolhuset. Hon började dagen med att elda i kaminen i klassrummet innan den lilla gruppen barn i blandade åldrar dök upp. Hon var snäll och osäker men hade nog inte mycket att lära oss.

Han den gråhårige, som var trött och sliten efter många år i skolan och tyckte det var skönt när han slapp ha lektionerna med de små förstaklassarna själv och fick lämna över till oss kandidater ibland. Han föredrog säkert de äldre barnen i övningsklasserna.

Han den kokette, som älskade att sträcka upp sig och imponera på lärarkandidaterna, kammade håret över den kala hjässan och flirtade med utvalda flickor. Jag råkade bli en av dem och jag fick många uppmuntrande ord och blev anonymt uppvaktad med blommor till examen – och senare en fråga – Du fick väl mina blommor? 

Hon den fruktade. Hon var var känd för att vara mycket sträng och fordrande. Jag fick två veckors praktik i hennes klass, förberedde mina lektioner mycket noga. Vi fick god kontakt och jag fick absolut ingen skrämselhicka, men en hel del beröm. ”Trivs ypperligt!” står det i min dagbok. Hon lärde mig att man kan vara sträng och bestämd på ett positivt sätt och använda sig av humor ibland, något jag tagit med mig i livet. Personkemin mellan oss stämde helt enkelt! 

Hon som var vår teckningslärare, ordnade frivilliga kvällskurser i keramik, som jag älskade, som var glad och frimodig och på våra fester kunde spela på såg till ackompanjemang på piano av en kollega. Hon hade också lite enkel träslöjd med oss. Men i förtroende och i tårar berättade hon en gång för mig om motsättningar i kollegiet. Jag förstod nog inte då att det handlade om en otillåten vänskap mellan henne och en annan kvinnlig lärare.

Hon som var vår klassföreståndare och även vår lärare i syslöjd. Slöjden var ett kapitel för sig. Hennes viktigaste uppgift i livet tycktes vara att kontrollera att vi använde fingerborg på slöjdlektionen. När man minst anade det dök hon upp bakom ens rygg och förmanade. Ve den skulta, som fuskade med fingerborgen! Margareta och jag satt ofta och broderade, stickade eller virkade på kvällarna i vår lilla lägenhet eller hemma hos kompisar. Jag sydde t.o.m. en liten ryamatta på min fritid, som jag fortfarande har kvar. Trots att jag fifflade bort fingerborgen på sylektionerna fick jag ett mycket gott slutbetyg i slöjd. Men vilken nytta har jag haft av det? Någon syslöjd har jag aldrig ägnat mig åt i mina klasser.

                    

                         

Hon som ledde vår musikaliska utveckling i både orgelspel och sång och som gillade Taube på dragspel.

Att kunna spela psalmer var nödvändigt. Vi skulle ju ha morgonsamlingar i våra klasser, med någon moraliserande berättelse och efterföljande psalm. Till skillnad från hur det är nu, var sång och musik betydelsefullt i utbildningen till lärare för de yngsta barnen i skolan. Det var ett ämne man inte kunde välja bort. Våra Visor, en sångbok av Härén-Hellsing var ny och aktuell. Vi sjöng nog igenom alla visorna med roliga texter och ramsor, som jag sedan under alla år som lärare  återkommit till och ofta använt. Jag minns med fasa hur en nitisk kollega kasserade flera klassuppsättningar av Våra Visor för att den var gammal och tog för mycket plats! Jag räddade några exemplar av boken, som jag sedan använde i min specialundervisning. Vi både sjöng och lästränade med Lennart Hellsings ramsor.

 

              

 

Vi övade psalmer och visor i de små orgelrummen i skolans källare och min vän Margareta och jag hade även hyrt en tramporgel som vi ställt i vår lilla lägenhet. Många av oss fasade för musiklektionerna, eftersom det var si och så med förkunskaperna. Den lite enklare trestämmiga koralboken användes, men koralerna var ändå en plåga för många. Fröken Claeson stod bakom min rygg och kollade fingersättningen när jag stapplande spelade ”Din klara sol…” Vid ett tillfälle fräste hon till mig att mina fingrar såg ut som ”tuppfötter”! Tänk om hon anat att jag hela livet skulle spela enbart efter gehör, utan fingersättning eller noter men ändå komponera fler än 100 barnvisor för mina skolbarn. Dessutom få visorna utgivna på två olika förlag och spridda via Youtube och Spotify.

 

Vi gick fortfarande i skolan på lördagar. Vissa helger åkte jag hem till Jönköping, dit mina föräldrar nyligen flyttat. Men resan med tåg gjorde stora hål i kassan. Dessutom krävdes det av oss skultor att vi skulle använda helgen till förberedelser inför kommande praktikvecka. I mina fotoalbum finns kort från fester, syjuntor och lugna hemmakvällar. Vi skultor hade inte mycket annat att använda vår fritid till i lilla Skara. Ett nöje kunde vara att gå till Kråks värdshus på dans, något som inte gillades särskilt av skolledningen, men på den tiden var både billigt och kul. 

             

                              

 

Varje höst och vår anordnades inspark resp. utspark. Då gällde det att hitta på något spex eller annan underhållning. Ofta klädde vi ut oss och sjöng nidvisor om lärarna eller arrangerade olika former av fåniga tävlingar, som de stackars lärarna kunde tvingas ställa upp på. Efter den sista utsparken våren 1963 var vi till slut färdiga småskollärarinnor och skulle nu ut i verkligheten och ta eget ansvar för våra liv. Kanske skulle vi också komma att möta en del problem och motgångar, men om det var vi lyckligt omedvetna. Nu ville vi träffa skolbarn och visa vad vi lärt oss på seminariet i Skara. En värdefull och givande utbildning var till ända. Så här i efterhand måsta jag konstatera att vi nog var mycket väl rustade att ta hand om små förstaklassare, säkert bättre än nutidens nya lärare. 

 

                             Ner med pennan i flaskan!! Kom igen!!    

 

               

 Fin middag med skolans lärare på favoritstället Kråks. När de äldre kvinnliga lärarna gått hem, blev det dans och därefter Nachspiel till kl 2. Jag har skrivit det i min dagbok, så det är alldeles sant.

               

UTSPRING och examen 22 maj 1963. Vår vänliga inackorderingstant bjöd på kaffe kl 11. Kl 12 var det musikuppvisning och kl 14 avslutning med tal och tack. Därefter rusade vi ut under höjda pekpinnar och med skolklockor från Gelbgjuteriet i Skara i våra händer. Nu började vuxenlivet på riktigt och det gällde att snabbt söka jobb inför höstterminen.

Min första tjänst blev en åk 3 i Huskvarna. Skolan finns kvar och heter Norrängsskolan. Terminen började med upprop 26 augusti. Jag skriver i min dagbok: KUL KUL KUL KUL KUL! Gulliga ungar!! Efter en vecka står det: Jag har jobbigt men jag stortrivs! (Två av mina första elever har jag kontakt med efter alla år och de finns med på foto i ett tidigare blogginlägg.)

Jag trivdes sedan med mitt yrke i 43 år, med undantag för en jobbig period, men det återkommer jag till senare i min blogg. 2006 gick jag i pension. Många av oss studiekamrater har hållit kontakt med varandra och ses då och då på jubiléer.

2013 GLADA OCH PIGGA FEMTIOÅRSJUBILARER PÅ TRAPPAN INNE I DET SEDAN LÄNGE NEDLAGDA SEMINARIET I SKARA 

               

        1963 FÄRDIGA SMÅSKOLLÄRARINNOR I SAMMA TRAPPA.                       

Yrkesval småskollärarinna

 

semis

 

Yrkesval småskollärarinna

Jag sökte till Folkskoleseminariet i Skara 1961, som namnet till trots utbildade småskollärarinnor. På den här tiden hade man lämplighetsprov utöver betyg för sökande till lärarutbildningen, något som dessvärre numera helt tycks vara onödigt. Intagningsproven ägde rum under två dagar torsdag-fredag 24-25 aug kl 8.00-15.30, med muntlig framställning, berättande och beskrivande inför lärargrupp, intervju samt prov i musik. Jag tog med mitt dragspel, placerade den bruna, något skrymmande väskan i korridoren utanför musiksalen. När musikläraren fröken Claeson kom, undrade hon vad jag hade med mig. -Å, så trevligt, får vi höra dragspel! sa hon glatt. –Vad bjuder fröken på? –Det blir Evert Taube, svarade jag försiktigt. –Å, så trevligt! Utropade den medelålders lite fylliga damen, nästan i falsett. Det visade sig att hon var från Bohuslän och älskade Evert Taubes visor. Vilken tur för mig!

Jag kom in på Semis – kanske beroende på musiken. Eller berodde det på min spännande berättelse om åsknedslaget i vår sommarstuga några veckor tidigare samma sommar? Tio personer var vi som under det kraftiga åskvädret skrämda och nyfikna samlades i stugans glasveranda. Vi såg en rökpelare som steg upp några hundra meter bort där blixten just slagit ner. Samtidigt, när vi alla står där, slår blixten ner i vårt eget vardagsrum alldeles intill, där vi egentligen skulle suttit och ätit den färdiga middagen. Brand och dramatik, släckning och panik! Ingen av oss skadades, branden släcktes av pappa och bror och den försenade måltiden kunde ätas så småningom. Min muntliga framställning fick beröm av lärarna och gav poäng. Man bedömde ordval, framträdande och kanske dialekt. En lista på skolans ytterdörr på lördagen 26 aug  förkunnade vilka som blivit godkända. Mitt namn fanns med! Redan kl 16.00 samma dag var det upprop. Nu var jag ”skulta”, som vi kallades, och utbildningen började redan på måndagen kl 8.00, allt enligt min dagbok.

 Ma+Bi

Nu gällde det att snabbt hitta ett boende i Skara och jag hade turen att få dela en tvårumslägenhet med Margareta, en helt ny bekant från Skövde. Vi trivdes utmärkt tillsammans och är de bästa vänner än idag. På 60-talet visste alla vad en skulta var. Skultorna hade ganska gott rykte i staden, målinriktade och skötsamma  som vi var. Jag levde ganska enkelt på det lilla studielån som beviljades, futtiga ettusen kronor per termin! Det skulle räcka till hyra, mat, läroböcker, och kläder.

Med lite pengar från sommarjobb och egensydda kläder (se dräkten på fotot ovan) och billig mat, gick det trots allt bra. En tidning Damernas värld unnade jag mig ibland för 95 öre, ett frimärke till mormors brev kostade 30 öre och en varmkorv med bröd kunde jag njuta av för 1.70, allt enligt mina anteckningar. Jämför med nutidens studentliv med nöjen, resor, smink och andra "onödigheter". Vi fick lära oss att spara, snåla, återanvända och skapa själva. Nyttigt!

             Forts.följer....

                        lån

Särbehandling i skolan förr och nu

KRASCH!! En fotboll, glada killar, full fart på leken under rasten. Då händer det. Bollen flyger in i en fönsterruta. Leken stannar tvärt, glada skratt utbyts snabbt mot förskräckta blickar och skamsen tystnad. Det var ju inte meningen...Bara en lek och ivriga små killar som glömde riskerna som finns på en trång skolgård.

Mitt samtal med rektor en stund senare, pojken går i min klass:

-Självklart ska föräldrarna ersätta fönsterrutan! Så lär dom sig att tänka sig för, ungarna! Vad heter grabben? Jag skriver upp namnet här och tar kontakt. JASÅ, ÄR DET DEN POJKEN? JAHA, JA -  MEN HANS PAPPA KÄNNER JAG. HAN ÄR LÄKARE....VI STRUNTAR I DET. SKOLAN TAR KOSTNADEN...

Jag har aldrig glömt den här rektorn och episoden, fast det var länge sen. Var det så att elever bedömdes efter vad föräldrarna hade för yrke eller ställning i samhället? Ja, det var säkert mycket vanligt.  Skulle sonen till fabriksarbetaren eller expediten på ICA fått betala rutan? Troligen. På den tiden var jag feg och vågade inte säga vad jag tyckte. Men jag tyckte och jag förfasades över hans inställning. Han var dessutom en "kyrksam" person. 

Jag minns en annan situation av liknande slag med en annan rektor. En av mina elever som hade stora svårigheter behövde få träffa skolpsykologen och göra några test för vidare utredning och hjälp. Det var vanligt då att han/hon kom till skolan för att träffa barnet, snabbt och smidigt. Men inte i det här fallet, sa rektor. "Pappan är en höjdare på xxxx så det vore känsligt om det kom ut att skolpsykologen varit här."  Den här eleven fick särskild kallelse till psykologens arbetsplats med inlindade skäl och på för föräldern lämplig tid och diskret behandling. 

I skolan av idag talar man om att elever och föräldrar är "kunder" och det är en fjäder i hatten att skryta med sitt kundunderlag. Allt för att skolan ska få ett gott rykte och de pengar som följer med detta. Säkert förekommer det ofta mygel och särbehandling i våra skolor och det skapar självklart orättvisor och felaktiga bedömningsgrunder.

Själv hade jag lite svårt att förstå mig på de av mina kolleger som umgicks privat med sina elevers föräldrar och hade mysiga träffar familjevis på fritiden. Hade de förmågan att skilja på skol- och fritidsprat när ungarna var med och kunde tänkas lyssna? Kunde de vara opartiska och rättvisa i skolsituationen? Jag hoppas det! Och hur är det i dagens skola? Särbehandlas elever på grund av sin bakgrund eller har alla samma chanser? 

 

 

 

Pennalismen i Skara läroverk - hur var det med den?

pennalism

Det råder delade meningar om pennalismen i läroverket. Klart är emellertid att året efter min studentexamen var det stor turbulens i kollegiet. En mycket uppskattad rektor lämnade sin tjänst, flera duktiga och populära lärare, bl.a. lektorer i tyska och franska, valde att flytta från Skara och söka nya tjänster.

Det som hänt var att en skolläkare slagit larm om händelser som drabbat elever i samband med olika traditioner i gymnasiet; mobbning och översitteri hade förekommit. Man började rota och tycka och osämja uppstod i kollegiet. Somliga lärare var för traditionerna som förekom, andra var emot, bl.a. en nyinflyttad 08, som ville visa sig duktig och tycka och agera. (Honom hade jag i svenska, han sänkte mitt betyg orättvist, men det är en annan historia.)

Vi tjejer var för det mesta inte alls berörda av detta, vi var helt enkelt inte fullt accepterade som elever ännu och de grupperingar som förekom, t.ex. körverksamhet, gällde bara pojkarna. De skulle "testas" på olika sätt, få uppdrag och utföra tjänster åt de äldre gymnasisterna. Var det så farligt? Hade någon skadats? Vad vet jag...Vad jag vet är att min egen bror nog var lite drabbad, något han aldrig berättat om. Men vid ett tillfälle ertappade jag honom när han hämtade sprit i pappas barskåp och gömde i en flaska. Troligen skulle den levereras till äldre beställare. Jag, vän av ordning,  tömde flaskan, hällde i vatten i stället och vad som sedan skedde har jag ingen aning om. Pappa fick heller aldrig veta. Kanske lika bra! Nu är det preskriberat sen många år.

En tidigare rektor Gustaf Holmstedt forskade en del i ämnet pennalism i Skara och hittade bl.a. denna artikel i en gammal Skara Tidning från 1830. Ingenting är nytt under solen och för och emot är alltid lika aktuellt. Vi har ju rätten att tycka olika. Min favoritlärare flyttade i alla fall från stan, men jag träffade honom många gånger senare på olika jubiléer och i Jönköping, där han valt att leva resten av sitt liv. Han blev 100 år, trots käbblet i Skara...

Den 30 oktober 1830 finner man en insändare i Skara Tidning som

skriver en »Erinran»

Wid Skara Gymnasium, liksom wid andra både högre och lägre

Lärowerk, hafwa några qwarlefwor af den så kallade Penalismen

bibehållit sig äfwen in på senare tider, dock här wida färre och

obetydligare än på flere andra ställen. Gamla wanor äro dock ej så lätt

och hastigt bortlagde eller afskaffade. Men den i dessa »Några ord»

uppdragna målning af Penalismens skepnad, »Wid de Gymnasier

Förf känner» är alltför mörk och öfwerdrifwen, för att rättwisligen

kunna tillämpas på ifrågawarande Lärowerk, åtminstone i dess

närwarande skick. All öfwerdrift är orättwisa. Rättwisan är helig,

och bör wara det, äfwen i afseende på ungdomen. Det wälde, som

äldre Gymnasister, liksom af gammal häfdwunnen wana, ansett sig

äga öfwer de yngre, har mången gång af ädlare ynglingar blifwit

begagnadt, att bland ungdomen afstyra hwarjehanda oskick och

oseder, som Lärarne ej alltid lika lätt komma i tillfälle att känna och

bedömma; men äfwen detta wälde har alltid haft sina bestämda

gränser. Någon rättighet för de äldre att misshandla sina yngre

kamrater har aldrig warit erkänd eller tillåten. Än mindre kan det här

wara meningen att gilla och förswara någon slags oordning och

förbrytelse. Men, bland en större mängd ynglingar, huru lätt kan icke

någon gång ett eller annat mindre betänksamt uppträde förefalla,

utan att hwarken ungdomen i allmänhet eller dess Lärare böra

derföre så strängeligen tadlas? Den händelse, som troligen gifwit

anledning till merberörde »Några ord», war en förbrytelse, en

otillbörlighet; och har äfwen såsom sådan af wederbörande blifwit

ansedd och behandlad; och samtlige ungdomar har i afseende på sitt

förhållande sins emellan fått emottaga en allwarsam föreställning,

att, wid strängaste answar, äfwen härutinnan ställa sig Scholordningens föreskrifter till owilkorlig efterrättelse. . .

Hwad för öfrigt angår ifrågawarande ungdom, som emedlertid, 1

anledning af förutnämnde tillfälliga händelse, från flera håll fått

uppbära nog oblida och sårande omdömen: så skall säkert hwar och

en, som närmare känner samt kan och will med owald bedömma

Lärowerket och dess anda, lemna det intyg, att denna ungdom I

allmänhet gjort sig känd för ett stadgadt och sedligt uppförande, och i

detta afseende, till sin fördel torde kunna jämföras med hwilken

studerande ungdom som hälst, både i äldre och nyare tider.

Skara d 29  Oct 1830».

 pennalism

Skolan var bättre förr - tycker jag!

Mitt drömyrke var fantastiskt - de första 25-30 åren! Sen kommunaliserades skolan!!  Mer om det längre fram i min blogg.

 

När jag började som lågstadielärare i den statligt reglerade skolan för mer än 50 år sedan, hade vi inskolningsprov för att se om barnen var skolmogna eller ev behövde vänta lite eller få extra hjälp redan från starten. Vi hade inskolningsveckor då barnen i mindre grupper vande sig vid skolmiljön, kamratgruppen och rutinerna i skolan. Vi hade läsdiagnoser på våren i ettan för att se om barnen "hängde med". Vi hade s.k. standardprov i trean, sv och ma, för att se vilka barn som behövde extra stöd och hjälp. Vi hade gott om läromedel, barnen fick t.o.m. behålla vissa av sina första skolböcker, t.ex. läseboken. 

Vi hade speciallärare, skolmognadsklasser, fortbildning för oss lärare som var ämnesinriktad m.m. Vi hade inte reglerad arbetstid i skolans lokaler utan kunde ta våra böcker och pärmar, gå hem efter lektionerna om vi ville, i lugn och ro äta lite, pusta ut och rätta, planera och göra vårt fortsatta skolarbete när det passade oss senare på kvällen.  Att vi ringde föräldrasamtal från egen telefon och ordnade egna arbetsrum där hemma krävde vi aldrig ersättning för. I skolan hade vi en telefon att dela på placerad i personalrummet. 

Vi hade arbetsgivarens fulla förtroende att vi utförde vårt arbete på ett fullgott sätt både i skolan och hemma.

I skolan hade vi pedagogiska konferenser  då vi träffade våra kolleger för att utbyta åsikter, dela med oss av material och hjälpa varandra. Vi hade rätt att få fortbilda oss på sommarkurser om vi hade behov av det. Själv valde jag musikkurser flera somrar.

Vi hade ett klassrum som vi inte delade med andra aktiviteter, där vi i lugn och ro kunde jobba om vi behövde, sedan barnen gått till fritids, hem eller till dagmamma.

Vi hade skolbänkar där barnen förvarade sina saker och som gick lätt att flytta isär om barnens behov var att få sitta lite avskilt en stund.

Vi hade reglerad löneplan efter utbildning och antal arbetade år. 

Vi lärare stannade troget i våra skolor, tog ansvar för att barnens skolgång var trygg och stabil och lönejaktsflytt mellan kommuner var ett okänt begrepp.

(JAG HADE ALLTID ETT PIANO I MITT EGET TRIVSAMMA KLASSRUM!! Sjunga, leka, dansa, röra sig - viktigt för de yngsta barnen. Numera kommer i bästa fall en musiklärare och har musik 40 min i veckan...)

 

Visst låter det bra - men så var det också förra århundradet!! Vad som hände sen är en annan historia....

 

 



En studentexamen - på riktigt...

 

Efter åtta år i Skara Högre Allmänna Läroverk är det äntligen dags för studentexamen 8-10 maj 1961. Vi har de senaste månaderna haft studentskrivningar i olika ämnen, för min del engelska, tyska, franska och svensk uppsats. Jag har gått en språklig linje i gymnasiet - matten lämnade jag efter andra året. Proven pågår kl 8-15 med tillåtelse att ha med matsäck och få besöka toaletten. Vaktande lärare har noga koll på allt som sker i den stora aulan där vi sitter på hårda bänkar. Somliga har med en kudde att sitta på. Jag minns att jag inte någon enda gång vågade resa mig och besöka toaletten, var för blyg för att gå igenom hela salen och bli "beskådad". 

Att någon skulle fuska eller ha fått insikt om proven i förväg var en helt främmande tanke, men ändå förekom det säkert fusk även då. När proven blivit rättade och förhoppningsvis godkända, väntade den muntliga examen som skulle äga rum i maj. En vecka före dessa prov fick vi reda på vilka ämnen vi skulle "upp i", för min del fyra ämnen; franska, tyska, geografi och historia. Nu gällde det att vrålplugga, inte tal om några fester, utlandsresor eller annat håll-i-gång som vissa av nutidens blivande studenter ägnar sig åt. 

I min dagbok från den här tiden läser jag bl.a.: "Oj vad jag repeterat historia den här veckan! I tisdags började jag med allmän historia, läste ut svenska historian i går och den samhällshistoriska luntan idag. I morgon ska jag börja med geografin, på söndag tyska, måndag franska och på på tisdag en sammanfattning av hela faanskapet!"

Man hade ingen aning om vad som skulle tas upp under förhören med lärare och tillresande censorer med sträng uppsyn och kritiska frågor. De var oftast universitetsprofessorer utsedda av regeringen eller Skolöverstyrelsen. Ibland tog de över förhören och skräcken var stor inför alla historier som florerade.

Jag har berättat om förhören i dagboken:

1. Tyska. Gick bra, fick ett stycke med frakturstil att läsa och översätta. Berätta på tyska om mina sommarplaner.

2. Historia. Gick sämre, som väntat. Redogöra för första världskrigets  utbrott, förlopp och freder!! Del ett och två gick skapligt, del tre gick inte alls...

Lunchrast, bjuden på mat av min inackorderingsfamilj.

3. Geografi. Gick bra. Redogöra för järn-och kolförekomster i Europa. Kunde alltihop.

4. Franska. Gick skapligt bra. Lätt text men många knepiga glosor.

Därefter hem till rummet för att vänta på tel.samtal från lektor Kilander, min klassföreståndare.

Kl 16.50 (OBS TIDEN) kom samtalet: Ja, det gick ju bra det här!

Kl 17.30 till skolan igen. Jubel och kramar med kamraterna. ALLA hade klarat sig den här tredje dagen av examensförhör. Så var det inte alltid.

Kl 18.00 Tal av rektor och handskakning med alla lärare - i kollegierummet! 

Kl 18.15 Utstormning, jubel, blommor, pussar, kramar, trängsel!

Hissning i Krabbelund (livsfarligt men kul!) tåg till Botan, ringdans, ridning och simning (se foton) tåg tillbaka till Krabbelund och därefter hembärning till resp mottagningar eller hem.

Kl 20.30 Sång i Botan av djäknekören MV (flickkören fanns ännu inte...) och till slut för min del middag med familjen på Stadshotellet. Vi var 725 gäster enligt mina anteckningar. 

Vi höll på till kl 2, kom hem till Kvänum kl 2.30 och jag var mycket nöjd och lycklig men otroligt trött!! Det var en både fysisk och mental utmaning att ta studenten på den här tiden, men prestationen var värd att uppmärksamma och hylla. Vi sjöng inte: FY FAAN VAD VI ÄR BRAAA! som nutidens studenter gör, men vi var minst lika bra, säkert bättre, vi som gick igenom den gamla studentexamen på 60-talet.

Nu väntade vuxenvärlden och livet!

...och jag visste vad jag ville bli...

  

  

 

        

 

 

 

 

 

Ett trevligt återseende

Han var en liten mager kille, lite tystlåten och blyg. Nu har han varit på lasarettet för att undersöka ena örat. Han berättar med allvarlig min: ”- Jo, först tittade doktorn i mitt öra och sen sa han att du är ju stendöv på det örat och sen skickade han ner mej på HÖRONavdelningen. ”

Jag tyckte det var ett fyndigt uttryck han skapat och skrev upp händelsen i min bok med skolhistorier. Jag vet, det finns numera en firma med namnet HÖRON, men jag tror min lille elev var först.

Huskvarna

Jag minns honom så väl.  Han gick i min första klass, en trea i Huskvarna när jag blivit färdig lärare 1963. Många år senare möttes våra vägar igen. Nu var han hotellchef i vår stad och jag kom för att äta en supé med min make efter teatern. Han kände igen mig och vi fick en pratstund och god service vid bordet. Sen ett antal år bor vi nära varandra. Hans två barn gick i min skola. Jag ser honom gå förbi med hunden ibland och någon gång stöter vi ihop och byter några ord. Alldeles nyss såg jag honom passera på gatan utanför mitt fönster. En lite grånad och tunnhårig man, snart pensionär – och jag inser att åren gått och jag har blivit gammal! 

 

Fotominnen från Vindeln

Kungabesök 1952  Jag var scout och står bland alla andra barn i parad.

 

Här bodde vi i sex år. Ett spännande gammalt hus, flygel till träslottet Åströmsgården.

 

Här är dasset bakom den stora lagården, här låste min "snälla" bror in mig och lät mig sitta en bra stund. Inte snällt!!

Om Åströmsgården finns mycket att läsa på nätet. I annexet till höger bodde min familj. Det var ganska långt till byn och några kompisar hade jag inte de första åren. När skolan börjat blev det lättare att få kontakter.

 

Vad han ser avspänd ut, gamle kungen Gustaf VI Adolf. Här planterade han senare en tall, som jag återsåg vid mitt besök 1957.

 

Jag gillade att åka skridskor, var med i uppvisningar några få gånger innan vi flyttade söderut. DÅ blev jag "stjärna" bland kompisarna, jag hade ju riktiga konståkningsskridskor och kunde göra konster...Men särskilt duktig var jag faktiskt inte!

Skolavslutning i Vindelns kyrka juni 1952. Jag står i första ledet, tvåa från höger. Hade en gul klänning med vit krage - inte hemmasydd!! Den fick tyvärr fula maskrosfläckar som inte gick att få bort...

Till Vindelns järnvägsstation kom jag alldeles ensam sommaren 1957 för att hälsa på min bästa vän. Vi hade brevväxlat sedan jag flyttade och nu fick vi ses igen. Nu var vi båda 16 år och var bl.a. på logdans tillsammans. Jag fick bo hos henne och reste på semesterbiljett från lilla Skara. Modigt tycker jag nu.

TBuberget

Vindelns högsta topp Buberget får besök av hela årskurs fem med magister Per Albin Westin, som var gift med min första fröken Mia.

Stökiga ungar jag mött

Visst har jag under alla mina år som lärare haft stökiga och jobbiga elever många gånger. Minns framför allt killar som hade svårt att sitta stilla, svårt att lyssna och att lyda. En och annan flicka utmärkte sig också förstås, men då rörde det sig mest om skvaller, intriger och att inte kunna leka i grupp. Men för det mesta höll sig problemen inom en acceptabel gräns och det brukade lösa sig med samtal och förmaningar. Det handlade ju om barn på lågstadiet!

En kille jag minns på 8-9 år som var särskilt störande och jobbig och hade det svårt hemma fick frågan av mig om han ville bli assisterande vaktmästare några lektioner. När han hjälpt John att knacka bort is på skolgården, måla eller kratta i rabatterna eller något annat jobb, så var han nöjd och glad,  lugn och stolt. Han hade varit duktig, fick han höra! Vi hade inte hört talas om diagnoser – det här var så länge sen, men han hade nog hela alfabetet. En snäll vaktmästare var en otroligt bra och trygg hjälp nån gång ibland, liksom praktiskt arbete där han fungerade så bra och fick höja sitt självförtroende.

             

Under några år var jag tvungen att fylla ut min tjänst med musiktimmar på mellanstadiet. DÅ kan man tala om disciplinproblem! Jag minns särskilt en 4:a med många stökiga killar, fredag sista lektionen då klassföreståndaren lämnat över till mig. Hon ville själv snabbt komma iväg till sin stuga på landet för helgvila. Då kunde det passa att jag skulle ta klassen! Ingenting funkade, allt var urjobbigt. och min fredag slutade oftast med huvudvärk och ont i magen. Jag bad henne att tala med klassen och hjälpa mig, men fick ett oförstående svar: - För mig bråkar dom aldrig..."

En lektion fick jag nog, satte mig rätt upp och ner på en stol och frågade vem av dem som ville ta över lektionen. Där satt jag som en staty och bara väntade ut gruppen. När det blev tillräckligt pinsamt gav de upp och började fatta vad de höll på med. Men jag var ledsen, arg, besviken och det blev flera rena "prat-lektioner" efter detta tills vi rett ut situationen. Någon hjälp fick jag inte, vare sig från rektor eller klassläraren.

Jag gjorde mig nog skyldig till tjänstefel, för jag hade i hemlighet spelat in eleverna under en lektion och lät dem sedan få höra hur det lät. Gissa om de skämdes...Effektivt, men som sagt, troligen inte tillåtet. Nu är det sen länge prescriberat.

Jag kan inte minnas att jag gråtit över jobbiga elever på alla år - men däremot över chefer jag haft - och enstaka föräldrar... Men se det är en annan historia!

Skara Högre Allmänna Läroverk

Skara Högre Allmänna Läroverk blev min skola 1953 – 1961. Jag gick fem år i realskolan, tog realexamen och fortsatte sedan tre år i gymnasiet. På den här tiden gick det tåg på den smalspåriga järnvägen från Vara till Skara  och varje dag åkte vi skolungdomar den trettio minuter långa resan till skolan. Min bror Bosse och jag sprang ofta i full fart genom järnvägsparken för att hinna med tåget. Vi bodde nära och hörde när bommarna fälldes och tåget var på ingång. På tåget kunde man ta en sista titt på läxorna eller prata bort lite tid med kamraterna. Vi var 34 elever i klassen de första åren ; 3 elever från Kvänum, 14 bodde i Skara och övriga kom från orter i närheten.

           

       Läroverket på en fin akvarell. Nu byggs huset om till kommunhus.

 

Jag har många gånger tänkt på vilken uppoffring det var för föräldrar på den här tiden att ha sina barn i läroverket. Det innebar stora kostnader för terminsavgifter, läroböcker, måltider och resor för de barn som skulle få studera vidare. För min pappa blev det stora utgifter för både  mig och min bror, något som vi nog inte reflekterade så mycket över då. Lika lite tror jag nutidens ungdomar tänker på hur det var var förr och vilka förmåner de har som får allt ”gratis”. Att  kostnaderna kommer på skattsedeln är en annan historia, som de inte heller reflekterar över. 

Jag var en ganska ambitiös elev, skötsam, lugn, tystlåten, störde aldrig. Men nog fanns det rötägg i skolan även på den här tiden. Jag minns flera stackars lärare som mobbades hårt av killarna i klassen. ”Flaskan” som vi hade i tyska, en ensamstående, grå medelålders kvinna med en figur som gett upphov till öknamnet , slutade vissa lektioner i gråt. Busandet gjorde att jag med flera missade mycket av grunderna i tyska, något som visade sig på betyget senare. Men varför var vi andra så fega? Varför satte vi inte stopp för killarnas framfart?  Det var fler lärare som råkade illa ut, men jag minns den här stackars kvinnan bäst. Hon var ju tvungen att försörja sig, hade ingen man att falla tillbaka på eller få tröst av. Hade hon någon huvud taget? Vad visste vi? Hur tänkte vi?

Helene-Margarete Svanfelt f 1902      Helene-Margarete Svanfeldt äldre 

Helene Margarete född 1902, Norrköping, dotter till ingenjör Karl Filip Svanfeldt född 1866, Linköping och Marta Maria Helena Kapler född 1866, Tyskland. Hittade bilden på nätet. Fotot till höger är mitt eget. Hon hade kunnat berätta mycket för oss om Tyskland och om sina rötter, men hade vi lyssnat?

Ett nytt kapitel i livet

Oktober 1952, jag hade nyss fyllt elva år och gick i femte klassen i Vindelns folkskola. Då flyttade familjen drygt hundra mil söderut till det lilla samhället Kvänum utanför Skara i Västergötland. Pappa hade fått tjänst som distriktsveterinär efter fullgjorda fem år i Vindeln.

Min magister gav mig en bok som avsked,  "Norrskenets dotter" hette den och jag har den fortfarande kvar. Av mina vänner fick jag en liten isbjörn av porslin, stående på en spegel och en kaktus i kruka, som fick följa med till mitt nya hem. Den överlevde i många år och t.o.m. blommade några gånger. "Lika sällan som aloen blommar..." minns jag att min mormor sa. Det var tydligen inte så vanligt, men det visste inte jag.

 

Norrskenets dotter          

Min lilla katt fick jag till min stora sorg lämna kvar när vi flyttade. Klasskamraten Ulla fick Sessan och lovade att ta väl hand om henne. En tid senare fick jag veta att Sessan återvänt till sitt gamla hem, troligen fått i sig råttgift och dött. 

Femman

    Årskurs fem med magistern i centrum hösten 1952.  Snart ska jag lämna klassen för flytt söderut.                           

Att mitt i terminen komma ny till en byskola på landet var inte lätt. Till skolan var det c:a tre kilometer att cykla. Skolan saknade matbespisning och toaletter. Vi åt våra medhavda smörgåsar i kapprummet bland ytterkläderna och vi fick, när nöden krävde det, besöka utedassen på gården. Jag kan inte minnas att jag någon gång var där. Kniiiip var ännu inte ett känt uttryck, men praktiserades åtminstone av mig. 

Fröken var nog bra, men förstod hon hur det kändes att bli inslängd i en främmande grupp barn med sammanhållning sen flera år och en annorlunda dialekt? Jag tror inte det var vanligt att man frågade sina elever hur de mådde eller trivdes. Jag var mycket ensam, gick nog mycket för mig själv på skolgården och hade svårt att få kontakter. Vid ett tillfälle erbjöd jag flickorna att få bokmärken av mig. De samlades runt mig som flugor kring en sockerbit, jag delade glatt ut bokmärken till höger och vänster - men när märkena var slut var jag lika ensam igen. En enda flicka från klassen har jag minnen av och vi är faktiskt fortfarande vänner här på facebook och för övrigt. Men i skolsammanhang skildes våra vägar efter årskurs fem.

Upplevelsen med flytten och nya skolan, lämnade djupa spår i mig, som jag faktiskt haft nytta av som lärare många gånger. Varje gång en ny elev kom till min klass, var jag noga med att förbereda kamraterna på detta och vädja till dem att ta hand om och ägna sig åt den nya kamraten. Jag berättade självklart om min egen upplevelse. Likaså försökte jag att följa upp samvaron på skolgården och se att allt fungerade bra för den nya eleven.

I Kvänums folkskola gick jag inte länge. Redan hösten 1953 började jag i Skara Högre Allmänna Läroverk och ett nytt kapitel i mitt liv började.

Varför ville jag bli lärare?

1948 började jag skolan.

Min fröken i småskolan i Vindeln i Västerbotten minns jag bara som en stram, äldre dam med runda glasögon och grått åtstramat hår. Jag har ett skolkort från första klass där jag kan se mig själv som en rädd liten unge. Fröken står bakom oss små elever och bevakar oss som en hök. Var det så jag uppfattade henne? Jag var mycket blyg och säkert ängslig och ovan att vistas i grupp. Att storebror fanns i skolan minns jag inte att jag hade någon glädje eller någon nytta av. Men kanske var det så.

Första klass

Fanns det en tramporgel i klassrummet? Sjöng vi någonsin? Spelade vi teater eller små sketcher? Hade vi föräldrabesök i klassen? Trivdes jag i skolan? Fick jag någonsin beröm eller uppmuntran? Var fröken snäll eller glad? Jag minns inte. Det märkliga är att jag minns ingenting från de här första åren i skolan. Har jag förträngt det?

Ett par kilometer skulle jag ta mig till skolan med spark på vintern eller till fots, senare med cykel. Mina minnen lutar sig emot gamla foton, t.ex. det som pappa tog vid en skidtävling då jag har nummerlapp på bröstet och skidbyxor och pjäxor. Annars var det kjol som gällde, livstycke och stickiga strumpor som hölls uppe med strumpeband. Yllebyxor gällde på vintern för att skyla mellanrummet mellan strumporna och underbyxorna. Man fick inte bli kall!

               Skidtävling

Rasterna tillbringades ibland på skolhusets baksida. Där fanns skolans vedförråd, stora stockar, som man kunde sitta på. Jag har faktiskt ett minne från en olycksdag. Jag hade på mig en ny kjol i mjukt rutigt ylle, som mamma sytt. Jag var så fin och stolt över nya kjolen! På rasten satt jag på vedstapeln bakom skolan och när jag steg ner hade en liten kvist hakat fast i min fina kjol. En stor reva blev det i kjolen och jag minns hur förtvivlad jag var när jag kom hem och visade mamma. Hon lyckades nog laga revan någorlunda snyggt, men minnet lever kvar.

Sillen minns jag också... stekt salt sill i matbespisningen för små barn! Det hade jag aldrig ätit förut. Nej, jag kunde inte äta upp, men tvingades sitta kvar med min tallrik när de andra gick ut på rast. Tårarna rann och sillen blev ännu saltare. Sen dess har jag aldrig kunnat äta stekt salt sill - hur gärna min make än önskat få det på bordet. 

...och vaccinationerna. Doktorn med hårda kalla händer som stack in sprutan i ryggen utan pardon eller empati med en gråtande unge. 

Jag minns också den elaka pojken i klassen som retade mig för mina "bruna hundögon". Han mobbade andra än mig, var elak och hårdhänt. 

Varför minns jag bara de tråkiga händelserna? Ville jag bli lärare för att i någon mån kompensera min skolstart och försöka ge mina elever positiva och glada minnen? Har jag lyckats med detta? Det kan bara barnen svara på. Jag visste tidigt att det var lärare jag ville bli. Det står i mina gamla dagböcker från skoltiden som tonåring.

Blev mitt lärarliv så som jag hoppades? Jag tror det blev bättre och jag har aldrig ångrat mitt val!

 

Ett oväntat möte

Han stod vid busshållplatsen och rökte när jag sneddade över gatan. En lite överviktig man med stort skägg och glada ögon. 
-"Hej Birgitta", sa han. "Känner du igen mej?" - "Nej det gör jag nog inte", svarade jag lite osäkert. "Det är något bekant med ögonen, men elever med skägg har jag aldrig haft". Så sa han sitt namn och med ens mindes jag honom som en liten pigg kille i 8-årsåldern.Han gick i min klass och sjöng i min skolkör. "Jag kände igen dej direkt", sa han. Jag minns att du var väldigt snäll och att det var så kul att sjunga. Vi var ute på en massa roliga grejer med kören. Jag sjunger fortfarande och spelar ståbas i en grupp. Det är tack vare dej som jag håller på med musik. Jag är 29 år nu, men jag glömmer aldrig tiden med dej."

Vi hade sällskap på bussen in till sta´n och han vinkade genom fönstret när jag klivit av. Det kändes väldigt lätt att gå över de knaggliga gatstenarna på torget, jag tror att jag gick på moln en lång stund.

 

Vokalerna

 

Min skolstart 1948

1948 började jag skolan. Året innan hade vi flyttat från Lysekil upp till Vindeln i Västerbotten. Pappa var veterinär och nu hade han valt att ta en ny tjänst med kontrakt i minst fem år. Mamma ville inte flytta, har jag fått veta långt senare. Min lillebror hade två år gammal dött i leukemi  1946 och begravdes i Lysekil. Både mamma och pappa var förtvivlade, men nu skulle de försöka komma över sorgen, kanske genom att byta miljö. Men graven och minnena fanns kvar i Lysekil.

Tre syskon blev plötsligt två...Vad förstod en 4-åring?

 

I maj 1948 föddes min lillasyster.  Var fanns jag i allt detta? Min storebror började skolan i Vindeln medan jag var hemma med en ledsen mamma, som inte velat flytta, som sörjde sitt barn och nu väntade ett nytt. Inga jämnåriga barn fanns på gården där vi bodde i utkanten av samhället. Den stora huvudbyggnaden var mestadels tom och vi bodde i annexet intill.

Hur mycket förstår en sexåring av allt som sker i hennes närhet? Hur mycket uppfattade jag av allt som fyllde dagarna? Hur mycket ängslan och oro har jag burit med mig omedvetet i alla år...?

Åströmsgården

 

Skolstarten. Jag minns doften av nyfernissade golv i klassrum och korridorer. Min fröken hette Mia Westin, hade runda glasögon och sträng blick. Hon var min lärare de första två åren. Hennes make, som var folkskollärare, tog över klassen i trean. Jag har inte många minnen från mina första skolår. Jag har sparat en del skolböcker från småskoletiden. Spretiga bokstäver med stålpenna och bläck var det som gällde, redan i första klass. Alla följdes åt, gjorde samma saker samtidigt, någon form av individualisering förekom nog inte. Var man färdig fick man vänta snällt. Var man långsam fick man skämmas medan alla andra väntade att man skulle bli klar. Sjöng vi? Spelade vi teater? Hade vi roligt på rasterna? Det märkliga är att jag inte minns alls! Jag minns ingen värme eller något roligt som vi gjorde. Kanske hade jag för mycket annat att grubbla på. Kanhända denna avsaknad av glädje och fantasi sådde ett frö i mig som så småningom ledde fram till mitt yrkesval – att bli småskollärarinna.

           

               Man fick säga neger på den här tiden...

FUNDERINGAR LÄNGS MIN LÅNGA SKOLVÄG...

 

Välkommen att läsa min blogg. Den börjar här och var den slutar vet jag inte. Du kan läsa den från botten och uppåt eller hoppa hit och dit. Bloggen innhåller mina funderingar, anteckningar, minnen, insändare, foton. Inga regelbundna inlägg, inte heller i kronologisk ordning,  men några rader då och då när något dyker upp i mitt huvud. Det allra mesta kommer att ha anknytning till skolan, efter ett långt liv både som elev och lärare. Läs om du vill, kommentera HÄR om du har lust.

 

            Min första skola

Min första skola i Vindeln, Västerbotten, nu sedan många år borta. Visst var det ett vackert hus? Skolan ser "omhändertagande" och välkomnande ut, men jag minns inte om det var så jag kände. När jag 2019 besökte Vindeln fanns inga spår av skolan kvar...