"Lär dig att fuska"

Min tanke var att lägga in några roliga självupplevda skolhistorier idag, men det kändes mer angeläget att påminna om hur det var efter kommunaliseringen av skolan - nu när nya kvastar ska sopa, som inte vet så mycket om skolutvecklingen. Jag tänker på den energiske Isak Skogstad, så ung och oförstörd, men med en brinnande vilja att rädda skolan. Lycka till, säger jag! Det här inlägget från 2007 hittade jag i min hårddisk, där jag sparar ALLT! 

 

 

”Lär dej att fuska!”

Detta råd fick jag av min skolledare, när arbetet i skolan höll på att knäcka mig efter kommunaliseringen på 90-talet. Här listar jag vad vi som lärare tvingades uppleva:

  • stora, åldersblandade barngrupper på lågstadiet
  • fritids in i skolan, fler personalgrupper, utnyttja lokalerna maximalt
  • hög ljudnivå, trängsel, inte en tom eller tyst vrå någonstans, inga tillfällen till återhämtning under dagen
  • neddragna ekonomiska resurser för bl.a. läromedel och lär.tjänster
  • bort med speciallärarna  - lös problemen i klasserna, ”flexibilitet” nytt modeord
  • ständiga diskussioner om organisation i stället för pedagogik
  • påtvingat arbete i s.k. arbetslag, utan egentligt syfte eller sammanhang
  • fler och ofta meningslösa konferenser, ibland även på kvällstid
  • arbetsplatsförlagd tid för lärare trots brist på arbetsplatser, datorer och telefoner för att kunna utföra arbetet
  • krav att undervisa i ämnen man saknade behörighet för
  • äldre lärare = bromsklossar!!! (dessutom dyra!) bort med dem!
  • bort med diagnostisering – det kan skada barnen och tar onödig tid
  • obehörig personal anställdes till lägre löner
  • alla kallades "personal" oberoende av utbildning eller verksamhet
  • lärares meriter, utbildning och lönesättning nedvärderades
  • brist på eller total avsaknad av ämnesfortbildning för lärare
  • brist på tid för pedagogiska samtal för elevernas bästa
  • brist på pedagogisk ledning och framförhållning, kortsiktiga, akuta lösningar
  • brist på kompetenta skolledare
  • brist på handledning eller stöd i ett svårt utvecklingsarbete av skolan
  • ut- och ombyggnad av skolans lokaler under pågående terminer (billigare...)
  • krav att ta dubbla grupper elever för att ersätta sjuka kolleger
  • snabba omstruktureringar av barngrupper för att lösa praktiska problem
  • brist på arbetsro och kontinuitet för både elever och lärare
  • stress, oro och förvirrade barn och föräldrar

 

Man kallade det ”Skolutveckling” istället för att tala klartext.  Det gällde att SPARA pengar! Kommunerna tävlade med varandra om de bästa och billigaste lösningarna för skolan och man experimenterade med våra barn under många år. Vi ser fortfarande resultatet av allt detta i våra skolor.   

(Birgitta 2007 efter pensioneringen då jag vågade vara mer frispråkig...)

Facebook i skolan  

              Sen många år har jag varit med på (eller i ...?) Facebook. I samband med att jag gick i pension började jag att titta in på olika sidor, lärde mig att göra egna inlägg med eller utan bilder och starta egna grupper. Jag har haft och har oerhörd nytta och glädje av Facebook under de här åren, men samtidigt har det varit lite skrämmande att se vissa företeelser, något jag återkommer till.

    Ganska snart startade jag egna grupper för att få kontakt med likasinnade. I mitt fall handlade det mest om min stora hobby - att skriva barnvisor och skapa läromedel och sprida information om det jag skapat. Efter inträdet i pensionärslivet har jag gott om tid att ägna åt min fortsatta hobbyverksamhet. I min egen grupp om barnvisor och läromedel fick jag snabbt ett stort antal medlemmar bland lärare och annat skolfolk. Jag gick med i flera olika grupper för lärare och för musiklärare och fick insikter i vad som var aktuellt i skolan och vilka eventuella problem som diskuterades. Plötsligt kändes det alldeles utmärkt att ha all den erfarenhet som drygt 40 år i skolan gett mig. Jag upptäckte ganska snart att jag inte behövde ha några komplex för min bristande musikutbildning, min kunskap om barn och musikpedagogik räckte betydligt längre än vad vissa välutbildade musiklärare kunde visa upp. Här fick jag uppmuntran och frågor av olika slag och kunde ge en hel del hjälp och tips. Att små barn behöver omväxling, uppmuntran, lekar och rörelse för att orka med sina dagar i skolan är i vissa kretsar helt främmande. Det går inte att jämföra musiklärarens uppdrag i en högstadieklass med att verka bland de yngsta barnen på lågstadiet. I FB-grupperna dyker det upp frågor om repertoar för de yngsta, om musiklekar och om inlärningssituationer. Eftersom jag inte bara var lågstadielärare i 43 år utan även barnkörledare i 31 år, så kan jag skryta med en ganska stor erfarenhet och repertoarkännedom för de lägre åldrarna. Alltså hänvisar jag gärna till min hemsida. Här har jag sparat en stor samling tips av olika slag och besökarna är många. Tyvärr syns det mest i besöksstatistiken men föga i plånboken, eftersom man hellre kopierar och delar med varandra än beställer material från förlagen.

       Här kommer min tanke om nackdelen med Facebook in och det jag upplever som lite skrämmande. Att vissa lärare uppvisar brister ifråga om stavning och grammatik har jag vant mig vid. Mer skrämmande är att fler och fler pedagoger skapar sina egna läromedel - kanske ett resultat av neddragningar för inköp av dylika. Förr samlade man kunskap och nya idéer i läroböcker som skolorna köpte in. Materialet var granskat, pedagogiskt och i överensstämmelse med läroplanen. Nu vimlar det av olika tips och arbetsuppgifter från pedagogerna i de olika grupperna. De är ofta ganska väl utformade och genomtänkta men innehåller ibland sakfel, bristande språk och tveksamheter, som sedan delas vidare. Här sitter mängder av lärare och skapar egna läromedel som de delar på nätet, samtidigt som man läser om överansträngda pedagoger, bristande tid och utbrändhet. Visst, det är roligt och stimulerande att skapa eget material och få beröm och många "gilla" på Facebook eller i annat forum, men nog skulle vi bättre behöva lägga tid på att undervisa och få färdiga läromedel för alla behov i klassen.

       Nu ska sägas att jag "kastar sten i mitt eget glashus". Jag var kreativ, ambitiös och skapade mängder med läromedel efter mina elevers behov. Det fanns knappt gränser för den tid jag la ner på att klippa. klistra och skapa läsmaterial, spel och mattekort m.m. Alltid på min fritid, kvällar och helger och lov. Detta var före Facebook. Mina elever lekte sig till kunskap med mina alster,   medan jag själv blev mer och mer sliten och till sist landade en kort tid i den berömda väggen. Mina tips blev till nytta för många andra eftersom jag fick bra samarbete med flera förlag och grejorna blev till böcker och spel av skilda slag. Men ändå vill jag säga: Kräv att skolan köper in de läromedel som behövs och använd din egen fritid på bättre sätt än att spara pengar åt skolan. Ingen tackar dig för ditt slit - mer än några "gilla" på Facebook... Och läromedelsförlagen behövs!

 

 

 

Skolstart och flumskoleprat

Skolstart i dagarna och nu pratas det åter om "Flumskolan". Ett förslag är att ge lärare som rättar upp den eländiga situationen i vissa skolor ett rejält påslag på lönen. Men hjälper det, när det inte finns lärare att tillgå? När och var gick det snett på skolans ocean? Vilka vänsterseglare var det som styrde åt pipsvängen? I ett diskussionsforum på nätet skrev jag i nov 2007 detta inlägg om flum till en lärarutbildare KG som levde i sin egen lilla värld, fjärran från skolgolvet. Vi hade många diskussioner under flera år och var sällan överens...

*

"Om man som undertecknad tillbringat mer än 40 år i den svenska skolan har det funnits många tillfällen att ifrågasätta den utveckling som skett under åren. Att inte ge lärarna nödvändig fortbildning, att anställa obehöriga lärare, att integrera fritids i skollokalerna så att varje vrå är utnyttjad till bristningsgränsen, att dra ner på läromedelsinköp, att införa åldersblandade klasser som en ren besparing (= färre lärare), att tro att eleverna själva kan ta ansvar för sitt kunskapsinhämtande genom att välja, "forska" eller skriva av direkt ur böcker, att slå ihop grupper av elever när lärare saknas p.g.a. sjukdom eller annat skäl - allt detta kallar JAG flumpedagogik. Att jag sen fick ett gott råd av min rektor för att kunna lösa situationen i min 1-2:a bestående av 29 elever utan hjälp av spec.lärare - underströk flummen. Rådet var: Lär dig fuska!!
Jag undrar om du som lärarutbildare varit ute i verksamheten, eller är det bara på papperet du lärt känna den skola vi haft sen kommunaliseringen och GP kom in i bilden på 90-talet?

 

KG skriver: "På sina håll tycker jag trots allt att pedagogiskt tänkande har förekommit"
och det stämmer. Vi var i min kommun ett antal obekväma och modiga "käringar mot strömmen" som hävdade vår inställning att barn behövde lugn och ro, att "flexibilitet" var ett modeord, att årskurslöst skapade oreda och osäkerhet framför allt hos barn med problem. Vi kämpade i motvind, flera av oss gick in i väggen i vår iver att vara duktiga och försöka lösa alla problem i stora grupper utan stöd vare sig från spec.lärare eller skolledning. De förra var bortrationaliserade, de senare räknade pengar...En skrivelse cirkulerade i min kommun där en populistisk rektor skrivit att "inte förrän de gamla lärarna, som fungerar som bromsklossar, är borta kan vi få en bra skola..."
Nu har man upptäckt att det vi "gamla" lärare stod för kanske inte var så dumt ändå...
Nu har jag lämnat skolan för pension och efter ett trots allt härligt lärarliv i skolan. Men nog skulle jag gärna velat vara med igen, nu när det blir "ordning och reda" och lärarens status börjar uppvärderas. Härmed lämnar jag också denna tråd och tackar för intressanta inlägg! "

Så skrev jag i nov 2007, en uppkäftig käring mot strömmen som skrev insändare i tidningen och hade många åsikter. Med facit i hand vet jag nu att jag hade rätt och att vänsterseglaren nog tvingats skaffa en bättre kompass med åren...

 uppstickaren

Lärarexamen i Skara 1963 - så gick det till 

 

Tankar längs min skolväg

 

Vi som hade tagit studenten, fick gå den tvååriga lärarutbildningen för blivande småskollärarinnor, som var alldeles nyinrättad 1961. Det rådde ganska stor osäkerhet om hur undervisningen skulle bedrivas, vi hade ju redan grundläggande kunskaper från gymnasiet och en ny läroplan för oss skulle prövas liksom andra läroböcker. Redan första veckan skickades vi ut för att möta verkligheten i seminariets övningsklasser och skolor i området runt Skara. Seminariet var strikt och korrekt, format av sin dåvarande rektor Blomstrand. Han var präst och hade själv många barn. Han syntes sällan, men hade noggrann koll på oss alla. Långbyxor var strängeligen förbjudet att ha när vi var ute i klasserna och undervisade, men gick an på idrottsdagar. Vi kunde ibland skymta honom bakom gardinerna i fönstret på andra våningen, när han blickade ut över skolgården och oss.

Jag kan läsa i min dagbok om lektioner i olika ämnen, om läxor, prov och olika upplevelser som berikade våra studier under de två åren. Vi var 24 elever i klassen, de flesta från kommuner utanför Skaraborg. Det ordnades studiebesök på Kinnekulle, textilskolan Tre Bäckar i Varnhem, vi studerade träd och växter och gjorde exkursioner per cykel, vi besökte specialskolor och konstmuséer i Göteborg kombinerat med teater och shopping, vi gjorde en västkustresa till Fiskebäckskil och havsfiskelaboratoriet där, med båttur och studier i tre dagar, vi pluggade fåglar och deras läten, mat och vitaminer, forntid, gymnastik med lek och rörelse för barn, musik, psykologi, metodik och pedagogik – kort sagt vi fick en ytligt allomfattande utbildning och vi svetsades samman till en fin grupp. 

         

 

Under praktikveckorna förstärktes det vi behövde veta om undervisningsmetodik och det var handledarnas uppgift att hjälpa oss med detta. De handledare och lärare jag minns är:

Lilla blyga fröken i en byskola på landet, som bodde ensam på andra våningen i skolhuset. Hon började dagen med att elda i kaminen i klassrummet innan den lilla gruppen barn i blandade åldrar dök upp. Hon var snäll och osäker men hade nog inte mycket att lära oss.

Han den gråhårige, som var trött och sliten efter många år i skolan och tyckte det var skönt när han slapp ha lektionerna med de små förstaklassarna själv och fick lämna över till oss kandidater ibland. Han föredrog säkert de äldre barnen i övningsklasserna.

Han den kokette, som älskade att sträcka upp sig och imponera på lärarkandidaterna, kammade håret över den kala hjässan och flirtade med utvalda flickor. Jag råkade bli en av dem och jag fick många uppmuntrande ord och blev anonymt uppvaktad med blommor till examen – och senare en fråga – Du fick väl mina blommor? 

Hon den fruktade. Hon var var känd för att vara mycket sträng och fordrande. Jag fick två veckors praktik i hennes klass, förberedde mina lektioner mycket noga. Vi fick god kontakt och jag fick absolut ingen skrämselhicka, men en hel del beröm. ”Trivs ypperligt!” står det i min dagbok. Hon lärde mig att man kan vara sträng och bestämd på ett positivt sätt och använda sig av humor ibland, något jag tagit med mig i livet. Personkemin mellan oss stämde helt enkelt! 

Hon som var vår teckningslärare, ordnade frivilliga kvällskurser i keramik, som jag älskade, som var glad och frimodig och på våra fester kunde spela på såg till ackompanjemang på piano av en kollega. Hon hade också lite enkel träslöjd med oss. Men i förtroende och i tårar berättade hon en gång för mig om motsättningar i kollegiet. Jag förstod nog inte då att det handlade om en otillåten vänskap mellan henne och en annan kvinnlig lärare.

Hon som var vår klassföreståndare och även vår lärare i syslöjd. Slöjden var ett kapitel för sig. Hennes viktigaste uppgift i livet tycktes vara att kontrollera att vi använde fingerborg på slöjdlektionen. När man minst anade det dök hon upp bakom ens rygg och förmanade. Ve den skulta, som fuskade med fingerborgen! Margareta och jag satt ofta och broderade, stickade eller virkade på kvällarna i vår lilla lägenhet eller hemma hos kompisar. Jag sydde t.o.m. en liten ryamatta på min fritid, som jag fortfarande har kvar. Trots att jag fifflade bort fingerborgen på sylektionerna fick jag ett mycket gott slutbetyg i slöjd. Men vilken nytta har jag haft av det? Någon syslöjd har jag aldrig ägnat mig åt i mina klasser.

                    

            

Hon som ledde vår musikaliska utveckling i både orgelspel och sång och som gillade Taube på dragspel.

Att kunna spela psalmer var nödvändigt. Vi skulle ju ha morgonsamlingar i våra klasser, med någon moraliserande berättelse och efterföljande psalm. Till skillnad från hur det är nu, var sång och musik betydelsefullt i utbildningen till lärare för de yngsta barnen i skolan. Det var ett ämne man inte kunde välja bort. Våra Visor, en sångbok av Härén-Hellsing var ny och aktuell. Vi sjöng nog igenom alla visorna med roliga texter och ramsor, som jag sedan under alla år som lärare  återkommit till och ofta använt. Jag minns med fasa hur en nitisk kollega kasserade flera klassuppsättningar av Våra Visor för att den var gammal och tog för mycket plats! Jag räddade några exemplar av boken, som jag sedan använde i min specialundervisning. Vi både sjöng och lästränade med Lennart Hellsings ramsor.

 

              

 

Vi övade psalmer och visor i de små orgelrummen i skolans källare och min vän Margareta och jag hade även hyrt en tramporgel som vi ställt i vår lilla lägenhet. Många av oss fasade för musiklektionerna, eftersom det var si och så med förkunskaperna. Den lite enklare trestämmiga koralboken användes, men koralerna var ändå en plåga för många. Fröken Claeson stod bakom min rygg och kollade fingersättningen när jag stapplande spelade ”Din klara sol…” Vid ett tillfälle fräste hon till mig att mina fingrar såg ut som ”tuppfötter”! Tänk om hon anat att jag hela livet skulle spela enbart efter gehör, utan fingersättning eller noter men ändå komponera fler än 100 barnvisor för mina skolbarn. Dessutom få visorna utgivna på två olika förlag och spridda via Youtube och Spotify.

 

Vi gick fortfarande i skolan på lördagar. Vissa helger åkte jag hem till Jönköping, dit mina föräldrar nyligen flyttat. Men resan med tåg gjorde stora hål i kassan. Dessutom krävdes det av oss skultor att vi skulle använda helgen till förberedelser inför kommande praktikvecka. I mina fotoalbum finns kort från fester, syjuntor och lugna hemmakvällar. Vi skultor hade inte mycket annat att använda vår fritid till i lilla Skara. Ett nöje kunde vara att gå till Kråks värdshus på dans, något som inte gillades särskilt av skolledningen, men på den tiden var både billigt och kul. 

             

            

 

Varje höst och vår anordnades inspark resp. utspark. Då gällde det att hitta på något spex eller annan underhållning. Ofta klädde vi ut oss och sjöng nidvisor om lärarna eller arrangerade olika former av fåniga tävlingar, som de stackars lärarna kunde tvingas ställa upp på. Efter den sista utsparken våren 1963 var vi till slut färdiga småskollärarinnor och skulle nu ut i verkligheten och ta eget ansvar för våra liv. Kanske skulle vi också komma att möta en del problem och motgångar, men om det var vi lyckligt omedvetna. Nu ville vi träffa skolbarn och visa vad vi lärt oss på seminariet i Skara. En värdefull och givande utbildning var till ända. Så här i efterhand måsta jag konstatera att vi nog var mycket väl rustade att ta hand om små förstaklassare, säkert bättre än nutidens nya lärare. 

 

                        Ner med pennan i flaskan!! Kom igen!!    

 

 Fin middag med skolans lärare på favoritstället Kråks. När de äldre kvinnliga lärarna gått hem, blev det dans och därefter Nachspiel till kl 2. Jag har skrivit det i min dagbok, så det är alldeles sant.

UTSPRING och examen 22 maj 1963. Vår vänliga inackorderingstant bjöd på kaffe kl 11. Kl 12 var det musikuppvisning och kl 14 avslutning med tal och tack. Därefter rusade vi ut under höjda pekpinnar och med skolklockor från Gelbgjuteriet i Skara i våra händer. Nu började vuxenlivet på riktigt och det gällde att snabbt söka jobb inför höstterminen.

Min första tjänst blev en åk 3 i Huskvarna. Skolan finns kvar och heter Norrängsskolan. Terminen började med upprop 26 augusti. Jag skriver i min dagbok: KUL KUL KUL KUL KUL! Gulliga ungar!! Efter en vecka står det: Jag har jobbigt men jag stortrivs! (Två av mina första elever har jag kontakt med efter alla år och de finns med på foto i ett tidigare blogginlägg.)

Jag trivdes sedan med mitt yrke i 43 år, med undantag för en jobbig period, men det återkommer jag till senare i min blogg. 2006 gick jag i pension. Många av oss studiekamrater har hållit kontakt med varandra och ses då och då på jubiléer.

2013 GLADA OCH PIGGA FEMTIOÅRSJUBILARER PÅ TRAPPAN INNE I DET SEDAN LÄNGE NEDLAGDA SEMINARIET I SKARA 

               1963 FÄRDIGA SMÅSKOLLÄRARINNOR I SAMMA TRAPPA.                

Yrkesval småskollärarinna

 

semis

 

Yrkesval småskollärarinna

Jag sökte till Folkskoleseminariet i Skara 1961, som namnet till trots utbildade småskollärarinnor. På den här tiden hade man lämplighetsprov utöver betyg för sökande till lärarutbildningen, något som dessvärre numera helt tycks vara onödigt. Intagningsproven ägde rum under två dagar torsdag-fredag 24-25 aug kl 8.00-15.30, med muntlig framställning, berättande och beskrivande inför lärargrupp, intervju samt prov i musik. Jag tog med mitt dragspel, placerade den bruna, något skrymmande väskan i korridoren utanför musiksalen. När musikläraren fröken Claeson kom, undrade hon vad jag hade med mig. -Å, så trevligt, får vi höra dragspel! sa hon glatt. –Vad bjuder fröken på? –Det blir Evert Taube, svarade jag försiktigt. –Å, så trevligt! Utropade den medelålders lite fylliga damen, nästan i falsett. Det visade sig att hon var från Bohuslän och älskade Evert Taubes visor. Vilken tur för mig!

Jag kom in på Semis – kanske beroende på musiken. Eller berodde det på min spännande berättelse om åsknedslaget i vår sommarstuga några veckor tidigare samma sommar? Tio personer var vi som under det kraftiga åskvädret skrämda och nyfikna samlades i stugans glasveranda. Vi såg en rökpelare som steg upp några hundra meter bort där blixten just slagit ner. Samtidigt, när vi alla står där, slår blixten ner i vårt eget vardagsrum alldeles intill, där vi egentligen skulle suttit och ätit den färdiga middagen. Brand och dramatik, släckning och panik! Ingen av oss skadades, branden släcktes av pappa och bror och den försenade måltiden kunde ätas så småningom. Min muntliga framställning fick beröm av lärarna och gav poäng. Man bedömde ordval, framträdande och kanske dialekt. En lista på skolans ytterdörr på lördagen 26 aug  förkunnade vilka som blivit godkända. Mitt namn fanns med! Redan kl 16.00 samma dag var det upprop. Nu var jag ”skulta”, som vi kallades, och utbildningen började redan på måndagen kl 8.00, allt enligt min dagbok.

 Ma+Bi

Nu gällde det att snabbt hitta ett boende i Skara och jag hade turen att få dela en tvårumslägenhet med Margareta, en helt ny bekant från Skövde. Vi trivdes utmärkt tillsammans och är de bästa vänner än idag. På 60-talet visste alla vad en skulta var. Skultorna hade ganska gott rykte i staden, målinriktade och skötsamma  som vi var. Jag levde ganska enkelt på det lilla studielån som beviljades, futtiga ettusen kronor per termin! Det skulle räcka till hyra, mat, läroböcker, och kläder.

Med lite pengar från sommarjobb och egensydda kläder (se dräkten på fotot ovan) och billig mat, gick det trots allt bra. En Damernas värld unnade jag mig ibland för 95 öre, ett frimärke till mormors brev kostade 30 öre och en varmkorv med bröd kunde jag njuta av för 1.70, allt enligt mina anteckningar. Jämför med nutidens studentliv med nöjen, resor, smink och andra "onödigheter". Vi fick lära oss att spara, snåla, återanvända och skapa själva. Nyttigt!

             Forts.följer....

                        lån

Särbehandling i skolan förr och nu

KRASCH!! En fotboll, glada killar, full fart på leken under rasten. Då händer det. Bollen flyger in i en fönsterruta. Leken stannar tvärt, glada skratt utbyts snabbt mot förskräckta blickar och skamsen tystnad. Det var ju inte meningen...Bara en lek och ivriga små killar som glömde riskerna som finns på en trång skolgård.

Mitt samtal med rektor en stund senare, pojken går i min klass:

-Självklart ska föräldrarna ersätta fönsterrutan! Så lär dom sig att tänka sig för, ungarna! Vad heter grabben? Jag skriver upp namnet här och tar kontakt. JASÅ, ÄR DET DEN POJKEN? JAHA, JA -  MEN HANS PAPPA KÄNNER JAG. HAN ÄR LÄKARE....VI STRUNTAR I DET. SKOLAN TAR KOSTNADEN...

Jag har aldrig glömt den här rektorn och episoden, fast det var länge sen. Var det så att elever bedömdes efter vad föräldrarna hade för yrke eller ställning i samhället? Ja, det var säkert mycket vanligt.  Skulle sonen till fabriksarbetaren eller expediten på ICA fått betala rutan? Troligen. På den tiden var jag feg och vågade inte säga vad jag tyckte. Men jag tyckte och jag förfasades över hans inställning. Han var dessutom en "kyrksam" person. 

Jag minns en annan situation av liknande slag med en annan rektor. En av mina elever som hade stora svårigheter behövde få träffa skolpsykologen och göra några test för vidare utredning och hjälp. Det var vanligt då att han/hon kom till skolan för att träffa barnet, snabbt och smidigt. Men inte i det här fallet, sa rektor. "Pappan är en höjdare på xxxx så det vore känsligt om det kom ut att skolpsykologen varit här."  Den här eleven fick särskild kallelse till psykologens arbetsplats med inlindade skäl och på för föräldern lämplig tid och diskret behandling. 

I skolan av idag talar man om att elever och föräldrar är "kunder" och det är en fjäder i hatten att skryta med sitt kundunderlag. Allt för att skolan ska få ett gott rykte och de pengar som följer med detta. Säkert förekommer det ofta mygel och särbehandling i våra skolor och det skapar självklart orättvisor och felaktiga bedömningsgrunder.

Själv hade jag lite svårt att förstå mig på de av mina kolleger som umgicks privat med sina elevers föräldrar och hade mysiga träffar familjevis på fritiden. Hade de förmågan att skilja på skol- och fritidsprat när ungarna var med och kunde tänkas lyssna? Kunde de vara opartiska och rättvisa i skolsituationen? Jag hoppas det! Och hur är det i dagens skola? Särbehandlas elever på grund av sin bakgrund eller har alla samma chanser? 

 

 

 

Pennalismen i Skara läroverk - hur var det med den?

pennalism

Det råder delade meningar om pennalismen i läroverket. Klart är emellertid att året efter min studentexamen var det stor turbulens i kollegiet. En mycket uppskattad rektor lämnade sin tjänst, flera duktiga och populära lärare, bl.a. lektorer i tyska och franska, valde att flytta från Skara och söka nya tjänster.

Det som hänt var att en skolläkare slagit larm om händelser som drabbat elever i samband med olika traditioner i gymnasiet; mobbning och översitteri hade förekommit. Man började rota och tycka och osämja uppstod i kollegiet. Somliga lärare var för traditionerna som förekom, andra var emot, bl.a. en nyinflyttad 08, som ville visa sig duktig och tycka och agera. (Honom hade jag i svenska, han sänkte mitt betyg orättvist, men det är en annan historia.)

Vi tjejer var för det mesta inte alls berörda av detta, vi var helt enkelt inte fullt accepterade som elever ännu och de grupperingar som förekom, t.ex. körverksamhet, gällde bara pojkarna. De skulle "testas" på olika sätt, få uppdrag och utföra tjänster åt de äldre gymnasisterna. Var det så farligt? Hade någon skadats? Vad vet jag...Vad jag vet är att min egen bror nog var lite drabbad, något han aldrig berättat om. Men vid ett tillfälle ertappade jag honom när han hämtade sprit i pappas barskåp och gömde i en flaska. Troligen skulle den levereras till äldre beställare. Jag, vän av ordning,  tömde flaskan, hällde i vatten i stället och vad som sedan skedde har jag ingen aning om. Pappa fick heller aldrig veta. Kanske lika bra! Nu är det preskriberat sen många år.

En tidigare rektor Gustaf Holmstedt forskade en del i ämnet pennalism i Skara och hittade bl.a. denna artikel i en gammal Skara Tidning från 1830. Ingenting är nytt under solen och för och emot är alltid lika aktuellt. Vi har ju rätten att tycka olika. Min favoritlärare flyttade i alla fall från stan, men jag träffade honom många gånger senare på olika jubiléer och i Jönköping, där han valt att leva resten av sitt liv. Han blev 100 år, trots käbblet i Skara...

Den 30 oktober 1830 finner man en insändare i Skara Tidning som

skriver en »Erinran»

Wid Skara Gymnasium, liksom wid andra både högre och lägre

Lärowerk, hafwa några qwarlefwor af den så kallade Penalismen

bibehållit sig äfwen in på senare tider, dock här wida färre och

obetydligare än på flere andra ställen. Gamla wanor äro dock ej så lätt

och hastigt bortlagde eller afskaffade. Men den i dessa »Några ord»

uppdragna målning af Penalismens skepnad, »Wid de Gymnasier

Förf känner» är alltför mörk och öfwerdrifwen, för att rättwisligen

kunna tillämpas på ifrågawarande Lärowerk, åtminstone i dess

närwarande skick. All öfwerdrift är orättwisa. Rättwisan är helig,

och bör wara det, äfwen i afseende på ungdomen. Det wälde, som

äldre Gymnasister, liksom af gammal häfdwunnen wana, ansett sig

äga öfwer de yngre, har mången gång af ädlare ynglingar blifwit

begagnadt, att bland ungdomen afstyra hwarjehanda oskick och

oseder, som Lärarne ej alltid lika lätt komma i tillfälle att känna och

bedömma; men äfwen detta wälde har alltid haft sina bestämda

gränser. Någon rättighet för de äldre att misshandla sina yngre

kamrater har aldrig warit erkänd eller tillåten. Än mindre kan det här

wara meningen att gilla och förswara någon slags oordning och

förbrytelse. Men, bland en större mängd ynglingar, huru lätt kan icke

någon gång ett eller annat mindre betänksamt uppträde förefalla,

utan att hwarken ungdomen i allmänhet eller dess Lärare böra

derföre så strängeligen tadlas? Den händelse, som troligen gifwit

anledning till merberörde »Några ord», war en förbrytelse, en

otillbörlighet; och har äfwen såsom sådan af wederbörande blifwit

ansedd och behandlad; och samtlige ungdomar har i afseende på sitt

förhållande sins emellan fått emottaga en allwarsam föreställning,

att, wid strängaste answar, äfwen härutinnan ställa sig Scholordningens föreskrifter till owilkorlig efterrättelse. . .

Hwad för öfrigt angår ifrågawarande ungdom, som emedlertid, 1

anledning af förutnämnde tillfälliga händelse, från flera håll fått

uppbära nog oblida och sårande omdömen: så skall säkert hwar och

en, som närmare känner samt kan och will med owald bedömma

Lärowerket och dess anda, lemna det intyg, att denna ungdom I

allmänhet gjort sig känd för ett stadgadt och sedligt uppförande, och i

detta afseende, till sin fördel torde kunna jämföras med hwilken

studerande ungdom som hälst, både i äldre och nyare tider.

Skara d 29  Oct 1830».

 pennalism

Skolan var bättre förr - tycker jag!

Mitt drömyrke var fantastiskt - de första 25-30 åren! Sen kommunaliserades skolan!!  Mer om det längre fram i min blogg.

 

När jag började som lågstadielärare i den statligt reglerade skolan för mer än 50 år sedan, hade vi inskolningsprov för att se om barnen var skolmogna eller ev behövde vänta lite eller få extra hjälp redan från starten. Vi hade inskolningsveckor då barnen i mindre grupper vande sig vid skolmiljön, kamratgruppen och rutinerna i skolan. Vi hade läsdiagnoser på våren i ettan för att se om barnen "hängde med". Vi hade s.k. standardprov i trean, sv och ma, för att se vilka barn som behövde extra stöd och hjälp. Vi hade gott om läromedel, barnen fick t.o.m. behålla vissa av sina första skolböcker, t.ex. läseboken. 

Vi hade speciallärare, skolmognadsklasser, fortbildning för oss lärare som var ämnesinriktad m.m. Vi hade inte reglerad arbetstid i skolans lokaler utan kunde ta våra böcker och pärmar, gå hem efter lektionerna om vi ville, i lugn och ro äta lite, pusta ut och rätta, planera och göra vårt fortsatta skolarbete när det passade oss senare på kvällen.  Att vi ringde föräldrasamtal från egen telefon och ordnade egna arbetsrum där hemma krävde vi aldrig ersättning för. I skolan hade vi en telefon att dela på placerad i personalrummet. 

Vi hade arbetsgivarens fulla förtroende att vi utförde vårt arbete på ett fullgott sätt både i skolan och hemma.

I skolan hade vi pedagogiska konferenser  då vi träffade våra kolleger för att utbyta åsikter, dela med oss av material och hjälpa varandra. Vi hade rätt att få fortbilda oss på sommarkurser om vi hade behov av det. Själv valde jag musikkurser flera somrar.

Vi hade ett klassrum som vi inte delade med andra aktiviteter, där vi i lugn och ro kunde jobba om vi behövde, sedan barnen gått till fritids, hem eller till dagmamma.

Vi hade skolbänkar där barnen förvarade sina saker och som gick lätt att flytta isär om barnens behov var att få sitta lite avskilt en stund.

Vi hade reglerad löneplan efter utbildning och antal arbetade år. 

Vi lärare stannade troget i våra skolor, tog ansvar för att barnens skolgång var trygg och stabil och lönejaktsflytt mellan kommuner var ett okänt begrepp.

(JAG HADE ALLTID ETT PIANO I MITT EGET TRIVSAMMA KLASSRUM!! Sjunga, leka, dansa, röra sig - viktigt för de yngsta barnen. Numera kommer i bästa fall en musiklärare och har musik 40 min i veckan...)

 

Visst låter det bra - men så var det också förra århundradet!! Vad som hände sen är en annan historia....

 

 



En studentexamen - på riktigt...

 

Efter åtta år i Skara Högre Allmänna Läroverk är det äntligen dags för studentexamen 8-10 maj 1961. Vi har de senaste månaderna haft studentskrivningar i olika ämnen, för min del engelska, tyska, franska och svensk uppsats. Jag har gått en språklig linje i gymnasiet - matten lämnade jag efter andra året. Proven pågår kl 8-15 med tillåtelse att ha med matsäck och få besöka toaletten. Vaktande lärare har noga koll på allt som sker i den stora aulan där vi sitter på hårda bänkar. Somliga har med en kudde att sitta på. Jag minns att jag inte någon enda gång vågade resa mig och besöka toaletten, var för blyg för att gå igenom hela salen och bli "beskådad". 

Att någon skulle fuska eller ha fått insikt om proven i förväg var en helt främmande tanke, men ändå förekom det säkert fusk även då. När proven blivit rättade och förhoppningsvis godkända, väntade den muntliga examen som skulle äga rum i maj. En vecka före dessa prov fick vi reda på vilka ämnen vi skulle "upp i", för min del fyra ämnen; franska, tyska, geografi och historia. Nu gällde det att vrålplugga, inte tal om några fester, utlandsresor eller annat håll-i-gång som vissa av nutidens blivande studenter ägnar sig åt. 

I min dagbok från den här tiden läser jag bl.a.: "Oj vad jag repeterat historia den här veckan! I tisdags började jag med allmän historia, läste ut svenska historian i går och den samhällshistoriska luntan idag. I morgon ska jag börja med geografin, på söndag tyska, måndag franska och på på tisdag en sammanfattning av hela faanskapet!"

Man hade ingen aning om vad som skulle tas upp under förhören med lärare och tillresande censorer med sträng uppsyn och kritiska frågor. De var oftast universitetsprofessorer utsedda av regeringen eller Skolöverstyrelsen. Ibland tog de över förhören och skräcken var stor inför alla historier som florerade.

Jag har berättat om förhören i dagboken:

1. Tyska. Gick bra, fick ett stycke med frakturstil att läsa och översätta. Berätta på tyska om mina sommarplaner.

2. Historia. Gick sämre, som väntat. Redogöra för första världskrigets  utbrott, förlopp och freder!! Del ett och två gick skapligt, del tre gick inte alls...

Lunchrast, bjuden på mat av min inackorderingsfamilj.

3. Geografi. Gick bra. Redogöra för järn-och kolförekomster i Europa. Kunde alltihop.

4. Franska. Gick skapligt bra. Lätt text men många knepiga glosor.

Därefter hem till rummet för att vänta på tel.samtal från lektor Kilander, min klassföreståndare.

Kl 16.50 (OBS TIDEN) kom samtalet: Ja, det gick ju bra det här!

Kl 17.30 till skolan igen. Jubel och kramar med kamraterna. ALLA hade klarat sig den här tredje dagen av examensförhör. Så var det inte alltid.

Kl 18.00 Tal av rektor och handskakning med alla lärare - i kollegierummet! 

Kl 18.15 Utstormning, jubel, blommor, pussar, kramar, trängsel!

Hissning i Krabbelund (livsfarligt men kul!) tåg till Botan, ringdans, ridning och simning (se foton) tåg tillbaka till Krabbelund och därefter hembärning till resp mottagningar eller hem.

Kl 20.30 Sång i Botan av djäknekören MV (flickkören fanns ännu inte...) och till slut för min del middag med familjen på Stadshotellet. Vi var 725 gäster enligt mina anteckningar. 

Vi höll på till kl 2, kom hem till Kvänum kl 2.30 och jag var mycket nöjd och lycklig men otroligt trött!! Det var en både fysisk och mental utmaning att ta studenten på den här tiden, men prestationen var värd att uppmärksamma och hylla. Vi sjöng inte: FY FAAN VAD VI ÄR BRAAA! som nutidens studenter gör, men vi var minst lika bra, säkert bättre, vi som gick igenom den gamla studentexamen på 60-talet.

Nu väntade vuxenvärlden och livet!

...och jag visste vad jag ville bli...

  

  

 

        

 

 

 

 

 

Ett trevligt återseende

Han var en liten mager kille, lite tystlåten och blyg. Nu har han varit på lasarettet för att undersöka ena örat. Han berättar med allvarlig min: ”- Jo, först tittade doktorn i mitt öra och sen sa han att du är ju stendöv på det örat och sen skickade han ner mej på HÖRONavdelningen. ”

Jag tyckte det var ett fyndigt uttryck han skapat och skrev upp händelsen i min bok med skolhistorier. Jag vet, det finns numera en firma med namnet HÖRON, men jag tror min lille elev var först.

Huskvarna

Jag minns honom så väl.  Han gick i min första klass, en trea i Huskvarna när jag blivit färdig lärare 1963. Många år senare möttes våra vägar igen. Nu var han hotellchef i vår stad och jag kom för att äta en supé med min make efter teatern. Han kände igen mig och vi fick en pratstund och god service vid bordet. Sen ett antal år bor vi nära varandra. Hans två barn gick i min skola. Jag ser honom gå förbi med hunden ibland och någon gång stöter vi ihop och byter några ord. Alldeles nyss såg jag honom passera på gatan utanför mitt fönster. En lite grånad och tunnhårig man, snart pensionär – och jag inser att åren gått och jag har blivit gammal!